Nollnitton 1
Turné vara 2014 feminism men… Det är dags för en
tjej att ta plats? – Hahaha. En svart enamstående kvinna, mamma. Jag tycker det känns nytt. Hade jag inte varit mig själv hade jag lyssnat. Synd att du är dig själv. – Jävligt. Hur känns det att gå solo? – Det känns läskigt, eftersom jag alltid har lutat mig emot att vara i en duo. Men det känns också som ett naturligt nästa steg. Jag ville våga det här för två år sedan, men det gjorde jag absolut inte. Till och med du har varit osäker? – Men gud ja. Allt är bara fejk. Det är bara en fasad. Jag skämtade. Jag vet att det värsta du vet är när folk tror att du är hård och tuff. – Hahaha. Nej, men… Jag har fått mer självförtroende de senaste åren. Jag tror att jag har Rullar vi att tacka för det. De fem avsnitten vi gjorde… Var det läskigt att ha premiär? – Ja, det var fruktansvärt. Jag kunde inte sova och hela den vanliga grejen. Jag hann ångra mig 20 gånger, fick grov imposter syndrome, spydde, skrek och sket på mig. Det finns inget pinsammare än att tro på sig själv. Och att ha en podd ensam… Man måste vara sinnesrubbad för att våga tänka klart den tanken. Skönt att inte ha någon poddkollega att bli osams med? – Det kommer gå åt helvete med Niklas, 100 procent. Jag är Oldsberg och Niklas är den där skäggmannen, Björn. Vad heter han? Björn Hellberg. Du är den vitaste personen jag vet och du vet inte vad Björn Hellberg heter? – Hahaha. Med Niklas kan jag vara det kreativa fyllot. När jag är med min älskade poddkollega Julia är jag sjukt nog den som behöver svara på mejl. Nu är jag Filip Hammar igen. Det är skönt. Ibland kan man ju beskriva personer som att de kan starta bråk i ett tomt rum. Kan man säga att det är det du gör i den här podden? – Ja. Men det får inte bli att det bara är att jag sitter och är arg på olika grejer. Jag vill inte att man ska kalla det en ”rant”. Både jag och Niklas hatar ordet ”rant”. Men sedan inser jag att det är det jag gör ändå: rasar. Jag vill inte heller att det bara ska vara att jag sablar ner olika människor. Jag vill inte sitta och snacka skit om Linnéa Claeson. Den grejen har jag redan gjort. Det kommer nog ta ett tag att hitta tonen och exakt vad det är jag gör. Innehåller du några spår av konflikträdsla? – Jag är jättekonflikträdd. Är du galen? Om det är dålig stämning med en kompis skulle jag aldrig ta upp det. Jag vill inte bråka. Jag är jätterädd för dålig stämning med kompisar. Men om någon skulle gå emot mig på gatan eller putta till min mamma i Konsum-kön… Då gör jag horhus direkt. Det är inte att vara konflikträdd. – Hahaha. Det är att ha civilkurage. Men jag skulle aldrig bråka med dig. Förutom i alla avsnitt av Rullar vi? – Jag kan sitta och snacka om att Carin Da Silva är dum i huvudet. Men det betyder inte att jag söker konflikt. Jag säger bara det alla tänker. Det är nog snarare det jag tänkte på. Det är inte så många som vågar såga någon de kommer springa in i på Riche nuförtiden. – Jag bor i Nacka. Jag kommer aldrig vara på Riche. Jag är för gammal. Folk som är 23 kan jag fatta… Eller nej, jag kan inte fatta det heller. Jag hatar rövslickeri. Men 26 Jag kan tänka mig att hon inte förutsätter att någon som kommer fram och tackar skulle kunna vara ironisk. – Hon blev jätteglad och ville ta en bild. Jag mår väl kanon… Om jag inte gömmer och springer åt andra hållet. På tal om att må kanon. Ett av mina bästa ögonblick det här året var när vi möttes i dörren hos vår terapeut. – Det var fan otroligt. Jag avbokade honom i dag. Du är där varje dag eller? Jag har två terapeuter nu. Men i dag har jag tänkt testa greppet att ställa frågor till intervjupersonen. Jag minns att du berättade att du går dit en gång om året. Det känns som att du besiktigar bilen. Hur ser det årliga mötet ut? – Vi går igenom lite snabbt vad som har hänt sedan sist. Jag har hunnit flytta och skaffa ny kille varje gång. Jag har gjort mina hundår där efter min destruktiva relation med mitt ex. Då behövde jag arbeta aktivt och vara där en gång i veckan. Nu är det klart. Nu är det bara lite puts på ytan som gäller. Jag orkar inte mer. Jag har grävt klart. Nu ska vi ha skoj? – Det är fler som borde tänka så. Inte du. Du är mitt i det. Det finns ju de som verkar ha gått alla terapiformer och har alla resurser men inte verkar må ett dugg bättre. – Jag tänker att de borde ta md. Fredrik Söderholm-voice. Nu kom Rullar vi tillbaka ändå. – Hahaha. Nej men på riktigt. Jag skulle vilja ta Ayahuasca. Ska vi göra det tillsammans? Med en massa mörka människor. Jag får ångest bara av att tänka på det. Är bilen i kördugligt skick? – Ja, det tycker jag. Jag har i och för sig varit gravid och fött ett barn och har psykos på grund av det. Jag vet typ inte vem jag är. Men bara av att göra Frändfors hörna… Det är någonting med att se sina siffror. När vi började med Daddy Issues var vi också på topplistorna. Men då var jag inte 36, småbarnsmamma och bodde i helvetet. Nu känner jag mig ljusare än på länge, för att jag också är en bekräftelsetorsk. Det är osexigt, men sant. Det gör så mycket med mitt psykiska mående att veta att folk inte hatar mig. Har ångesten över att verka som en ensam galning släppt nu? – Ja, helt. Men det har också bara gått ett avsnitt. När den här texten publiceras kanske jag ligger på 28:e plats. “Jag har fått mer självförtroende de senaste åren. Jag tror att jag har Rullar vi att tacka för det. De fem avsnitten vi gjorde…” jag skiter väl i mig om jag träffar Carin Da Silva. Kom då! Och jag sparkar ju bara uppåt, tycker jag. Jag är längst ner i näringskedjan. Längst ner är du inte. Men hur mår du om du springer in i någon jävel som du skämtat om? – Är det här en intervju med Alex Schulman 2008? Vem skulle det vara? Linnéa Claeson? Jag gick faktiskt fram till henne och tackade för allt hon gjort för feminismen och skakade hennes hand. Hon trodde på mig.