Utmärkt Helsingborg 1
BETRAKTELSE GLÖM ALDRIG TEXT OCH FOTO: ESMERALDA
WEDIN Min empiri säger att de flesta svenska påstår sig veta vad som föregick oss i historien gällande det andra världskriget. Samtidigt blev jag upplyst av mitt besök till Auschwitz-Birkenau om att jag – som dessutom är särskilt intresserad utav Förintelsen – var nästintill aningslös. Mitt liv förändrades inte efter besöket, men mitt hjärta fylldes utav drivkraften att aldrig glömma och kämpaglöden för att inte heller låta någon annan göra det. I början av augusti var jag och min sambo på besök i Krakow, Polen, då vi delar samma intresse av historia och därav vill se Auschwitz med egna ögon. Känslan av oro inför den egna reaktionen växte sig stark när vi blev upphämtade i Krakow och påbörjade den timmeslånga färden mot världens mest ökända förintelseläger. Väl framme slogs vi båda av hur rent och väl adapterat det var både utanför och i området. Vädret var dessutom strålande vackert, men alla därvarandes sinnesstämning sken knappast ikapp med solen. För, trots 20 Öresund den turistvänligt kommersiella restaurationen som lägret har omändrats till – försvann all färg som tidigare funnits i våra ansikten när vi åsåg skylten lydande “arbeit macht frei”. Att den tidigare tyske diktatorn Adolf Hitler har blivit synonym med “djävulskap” sedan det andra världskriget, är närmast ett världsomfattande axiom i modern tid. De flesta svenska barn lär sig redan i tidig skolålder om Nazitysklands egenmäktiga supremati som ledde bland andra miljontals judar, funktionsvarierade, romer och homosexuella rakt in i döden. Det som vi slutsatssökande människor missar när vi tar in information om tortyren och massmorden, är det lidande som ännu inte har upplösts efter att nazisterna blev av med makten den andra september år 1945. Den fråga som jag ställer mig i skrivande stund är huruvida jag uppfattade den utställning som Auschwitz är idag, som respektfullt producerad gentemot offren och om det infernalistiska vi fick se var lämpligt. Varje år är det miljontals besökare på Auschwitz varav många är skolelever från hela världen. Innan besöket såg jag framför mig hur entréförbud skulle råda på de mest bestialiska platserna, men så var inte fallet. Det plågar mig att erkänna hur vagt påverkad jag ändå blev under guidningens gång. På hemresan handlade samtalen mellan mig och min sambo främst om vad vi skulle äta och vilka platser vi skulle uppleva i Krakow när vi kom tillbaka. Det var inte förrän vi kom till hotellet som han sammanbitet frågade mig; – Det känns som att vi borde vara mer ledsna än vad vi är, eller hur? Jag blev tyst och svarade jakande. Det var inte förrän planet landad hemma i Stockholm som insikten om vad vi sett landade i mitt medvetande. Nu går det inte en dag utan att mitt minne från besöket fragmentariskt återges. Det gör min övertygelse om att chocktillståndet väl där ingavs och att det etsat sig fast i ett minne som jag aldrig kommer att glömma, vilket jag är tacksam för. Sammantaget tycker jag att minnet utav offren och dess kamp för liv och frihet var mycket väl porträtterat av utställningsproducenten. I den långa bunkerliknande betongbyggnad som ledde oss ifrån entré med tillhörande souvenirbutik, ekade namn från förintelsens offer. Den effekt som vandringen i tunneln gav oss – det vill säga rysningar av lika delar skräck som ära – inges var gång som besöket i Auschwitz dyker upp i mitt minne. Under besöket på Auchwitz-Birkenau frågade jag vår guide i samband med en transportsträcka från en avrättningsvägg till en gaskammare om överlevare har återvänt efter kriget. Hans blick blev tom och rösten tappade kraft när han svarade att många har gjort det medan de flesta andra har försökt lägga tiden bakom sig. Det lämnade mig med otaliga frågetecken. Om Förintelsen etsat sig fast i folkminnet över stora delar av världen – hur är det då möjligt för dess offer att fortsätta leva sina liv efter den? Det är den fråga vars svar jag omöjligt ser som greppbart. Egentligen är det rätt otroligt att besöka en plats där så många människor upplevt och förlorat allt och mer. Den tacksamhetsskuld som man inte borde ha, men som jag misstänker att de flesta har när lärdom av detta slag inpräntas, är ren. Varför är jag så pass lyckligt lottad att jag inte utsatts för detta, och varför har inte alla den turen? Det är en fråga som Hitler och hans män aldrig ställde sig och den anledningen till varför vi aldrig ska glömma bort varje människas lika värde. ® 20