Marknad Örebro 1
MARKNAD ÖREBRO MÖTER Håkan Larsson HAR UPPNÅTT AL
LA SINA DRÖMMAR TEXT: PELLE BLOHM FOTO: DAN LINDBERG Håkan Larsson är en utflugen örebroare som flyttade till Stockholm för att utvecklas till dansare på högsta nivå, hos bland annat Cullbergbaletten, för att fortsätta med musikaler och till sist plocka upp sitt ungdomsintresse fotografi och rörlig bild till sitt yrke. Detta med ett resultat som gjorde att denne skribent blev djupt imponerad och tog kontakt för en intervju på plats i uppväxtstaden Örebro. Det finns en sekvens i mitt minnesbibliotek från tonårstiden. Jag och Håkan Larsson stod bredvid varandra och dansade på Club 700, jag misstänker att det var många andra runt oss, både tjejer och killar. Håkan dansade redan då lätt och ledigt i perfekt takt till låtarna som strömmade ut över lokalen. Själv hade jag bara en takt i mig och fick satsa på de låtar där den dansen fungerade. Troligtvis kunde man redan där se att våra vägar skulle gå åt olika håll. Med det sagt så förstår ni kanske att Håkan och jag hade en tonårstid tillsammans. Vi umgicks intensivt under några år, ofta tillsammans med flera andra i små gäng som man gjorde i den åldern. Under tonårslivets sista bitterljuva resa flyttade Håkan från Örebro, då hade vi redan tappat kontakten och våra liv gick åt olika håll. För några år sedan ramlade jag in på Håkans Instagramkonto och fångades av hans fantastiska bilder på dansare in action men även häftiga porträttbilder. Till sist kände jag att det är dags att ta kontakt för den här intervjun. Drygt 35 år senare möts vi alltså igen för första gången sedan 1980-talet och det kändes som igår. Det visade sig att Håkan gjort så mycket mer än 14 vad jag visste eller ens kunde ana. Ett fokuserat proffs styrd av lust och glädje i varje liten detalj i sitt yrke. Efter drygt 35 års livslucka var vi först tvungna att försöka få ihop nostalgin och namedropandet och skratten och ahaupplevelserna innan det var dags att gå in i yrkesrollen för att nysta i Håkans livsresa. Jag ber honom börja från början. – Jag är född och uppväxt i Örebro och har alltid betraktat min barndom som en lugn och trygg tid, trots skilda föräldrar, 1970-talet och allt det där… men jag har alltid haft och har fortfarande en bra relation till mina föräldrar. – Visst snurrade det lite även inom mig under tonårstiden men jag hade tur att ha fantastiska vänner och hade tidigt starka intressen som jag hade modet att utveckla. Jag hittade även möjligheter till det och har träffat folk på vägen som har hjälpt mig på olika sätt. Ett av dessa intressen var just fotograferandet som Håkan började med redan som 12-13-åring. – Hasse Bure var gift med min kusin och han var även en duktig amatörfotograf som inspirerade mig väldigt mycket. Jag hängde med honom, fotograferade och var med i mörkrummet och framkallade film. Intresset följde Håkan genom hela högstadiet men även upp till gymnasiet som han senare hoppade av. – Redan under högstadiet hängde jag mer i mörkerrummet än på lektionerna. Jag var inte intresserad, tyckte inte om att gå i skolan, jag fungerade inte med så strikta tider och ämnen. Men fotograferandet kittlade och jag hade alltid med mig kameran. När Håkan var 16 år så startade Nerikes Allehanda en ungdomsredaktion som hette Komet och den var han med att starta. – Där var jag med under nått år som fotograf och det var ju jättehäftigt och om det då hade funnits någon fotoutbildning eller ett estetiskt gymnasium med de möjligheter som finns idag, då hade jag nog satsat på en fotokarriär redan då. Men det fanns inte då och det blev inte så utan det blev en hobby under många år. Tills Håkan långt senare, då fotograferandet blev digitalt, tog upp det igen. Men det ska vi återkomma till för innan det blev det någonting helt annat som skulle uppta hans tid. Håkans kärlek till dansen kom ungefär under samma högstadietid som fotograferandet och de två gick hand i hand men från början var det ingen passion som växtes inom honom utan en väl genomtänkt tanke från en observation under besöken på fritidsgården. – Jag insåg ganska snabbt att tjejer gillade att dansa. Så om jag skulle få dansa med tjejerna var jag tvungen att lära mig dansa. Det var under discoeran så jag gick en discokurs för Nils-Håkan Karlsson på Club 700. Tror det hette Dans Club 707 eller nått. Den gick jag först en termin och sedan en termin till och det var jätteroligt. Sedan såg Håkan någon gymnastiksoaré med jazzdans och tänkte att det där vill jag också göra. – Då fanns det en killgrupp på Gymgården som var via Studiefrämjandet, och då började jag med det. Den upplevelsen var en hallelujaupplevelse för mig. Det var ett bra gäng, de var lite äldre än jag. Finn Alpberg, Göran Eriksson, Micke Lundström och den generationen av killar. Det här var framstående och populära killar inom mode och dans under den här 1980-talsperioden i Örebro. – Det var ett positivt gäng och jag fick en jätteboost av att hänga och träna och dansa med dem. Plus att jag blev duktig på att dansa och det var praktiskt när jag