019 1
Vi har stämt träff på Taverna Brillo i Stockholm
och Pascal Engman väntar i en av de röda skinnsofforna längst in. Om några dagar kommer hans fjärde bok “Änkorna” ut. Jag undrar om han har börjat få in rutinen. – Jag kommer ihåg när jag släppte min debutroman “Patrioterna”. Då stod jag i en port på Kungsgatan och bara tittade på trafiken som sköt förbi i fyra timmar. Då tror man ju att det kommer att finnas ett före och ett efter. Det finns det inte. Det är ingen som bryr sig om att man släpper en bok, eller då gjorde ingen det. Men nu bryr sig folk desto mer? – Ja, nu är det inte bara jag, mamma och mormor längre. Nu får jag förhandssignera och sådant. Det känns ju helt otroligt. Även om man blir lite avtrubbad och behöver nya kickar är jag samtidigt så jävla ödmjuk inför att det faktiskt finns ett antal tusen människor som lägger 200 spänn av sina hårt förvärvade pengar på mina tankar. Det är ju vad det är. Pascal Engman tog för ett par år sedan tjänstledigt från journalistyrket på Expressen för att satsa på författarskapet. Han hade då inte en aning om vad han gjorde men tänkte att det var lättast att börja med en deckare på grund av den inneboende dramaturgin som finns där – något som har gått vägen vilket försäljningssiffrorna uppenbarligen vittnar om. Efter debutromanen påbörjade Pascal serien om polisinspektören Vanessa Frank. Den som började med “Eldslandet”, fortsatte med “Råttkungen” och nu fortsätter med “Änkorna”. Han är övertygad om att den sistnämnda är hans bästa bok hittills. – Rent objektivt. Jag vet att alla författare säger att deras senaste bok är den bästa, men jag är övertygad om att det är så i mitt fall. Jag tror att man bara blir bättre och bättre för varje bok de första tio åren. Jag sitter inte och är nervös över hur jag ska bygga upp trådar längre, för jag vet hur det fungerar ungefär. Då kan jag fokusera mer på annat i berättelsen. Han har redan kontrakt på ytterligare tre böcker om Vanessa Frank och berättar att han brukar se henne framför sig som Gillian Anderson, skådespelerskan från bland annat “The Fall” och inte minst “Arkiv X”. Jag undrar om karaktären, som nu funnits med honom i tre år, gör sig påmind även när han inte skriver? – Jättemycket. Hennes lägenhet ligger av en slump på samma innergård som den jag flyttar till nu. Jag tänker ofta på henne. Saker jag är med om gör jag om till hennes. Till exempel när jag såg en äldre kvinna som gick på gatan med sin supertatuerade son. Han gick och 30 NOLLNITTON stöttade upp henne och bar med sig henne på något sätt. Då tänkte jag att för trettio år sedan var det tvärtom, då var det hon som bar honom. Det är en typisk Vanessa-tanke som också finns med i någon bok. Många av mina vardagstankar kanaliseras genom henne. Pascal Engmans år som journalist har naturligt påverkat skrivprocessen och han utgår alltid från stora samhällshändelser och teman när han skriver sina thrillers. – Jag vill skriva om människors verklighet och saker som finns idag. Jag vill att folk ska lära sig något när de läser böckerna. Det är det jag tycker är roligt när jag läser en bok och jag tänker att de flesta andra människor delar detta. Är du nervös över att folk ska tänka att du kapitaliserar på stora komplexa samhällsfenomen? – Någonstans gör jag ju det, för jag tjänar ju pengar på det jag skriver. Så där har väl eventuella kritiker rätt, men jag försöker skildra verkliga problem och händelser. I den nya boken som fokuserar på islamism får vi följa en lyxeskort som överhör planerna på ett islamistiskt terrordåd planerat mot Sverige. Det bygger ju på att jag fortfarande, när jag går förbi Drottninggatan varje dag, ser mig om över axeln efter den där lastbilen. Jag är fortfarande så jävla påverkad av den. Och jag är förbannad på att trehundra människor har rest från Sverige för att stötta den värsta terrororganisationen i mänsklighetens historia. Pascal förklarar att han ofta skriver om saker som skrämmer honom. Det var därför han fördjupade sig i incelrörelsen inför “Råttkungen” och det är även skälet till att han nu vill skriva om terrorhot. Han berättar att grundidén till boken kom när han precis läst en intervju med en yazidisk kvinna som nu är bosatt i Sverige. Hennes fruktansvärda vittnesmål om vad hon och andra fått utstå och se i ett land präglat av IS har påtagligt påverkat Pascal som nästan darrar på rösten när han berättar. – Det är så vidriga jävla människoöden. Jag tror inte det går att beskriva det. Jag tror fortfarande vi befinner oss i något kollektivt trauma. Den intervjuade kvinnan befinner sig här i Sverige och tvingas nu istället konfronteras med både återvändare och den grupp sympatisörer som finns, utöver de som faktiskt åkt. Att behöva vara rädd för det är så mörkt och skrämmande. Det är därför vill jag skriva om det. Blir det någon slags bearbetning för dig personligen, eller finns samma rädsla kvar? – Rädslan blir nog större. Researchen om incelrörelsen gjorde mig verkligen chockad och jag tänkte att det här ju inte kan vara sant. Islamismen hade jag väl hyfsad koll på det innan, men jag hade inte försökt sätta mig in i vad olika människor, som nu blivit karaktärer i boken, hade varit med om eller gjort. Det finns svenskar som har bränt människor levande i burar eller kastat ut homosexuella från hustak. Det finns också kvinnor som åkt ner och stöttat genom att ta på sig uppgiften att bära barn och befolka det där jävla kalifatet. Det är klart det skrämmer mig. Jag går inte runt och är rädd jämt, men jag känner att jag blir mer rädd av vetskapen om vad människor är kapabla att göra. Vi samtalar en stund om kritik i allmänhet och om tolkningsföreträde i synnerhet. Pascal berättar att han hittills inte har mottagit någon sådan kritik för sina böcker. Han fortsätter och säger att han känner sig kluven till den aktuella debatten om vem som har rätt att skriva vissa böcker och skapa specifika karaktärer. – Jag säger inte att jag vet hur ett barn som utsatts för denna typ av fördomar känner. Men jag tänker att det väl är bättre att jag försöker förstå det än att jag inte gör det? Trots att jag är halvvit och man. Jag vet inte heller något om att vara lyxeskort, men jag har baserat den karaktären på berättelser från en kvinna som levt som lyxeskort länge och som jag har känt i många år. Det leder mig naturligt över på en tanke som uppkom under läsningen; om Pascal är rädd för risken att förstärka fördomar när han skapar sina karaktärer? Förutom Molly finns i böckerna bland annat de kriminella killarna från Malmvägen i Sollentuna, Vanessa (som jag gillar mycket) som givetvis inte bara är en smart arbetsnarkoman utan även mystisk och vacker. Sedan även det faktum att en stor del av alla manliga karaktärer vill knulla de vackra kvinnor de ser. – Väldigt intressant fråga. Det är klart att man har ett slags ansvar. I och med att jag vill skriva om verkligheten har jag verkligheten att utgå ifrån. Jag kan ju inte förändra att saker faktiskt ser ut på vissa sätt. Pascals böcker har öppnat upp en värld av läsning för personer som kanske inte tidigare läst, något han fått bevis på genom mail och samtal från fans. – Det är ju kanske det största man kan vara med om. När man får ett mail från en 18-åring som berättar att han aldrig läser böcker men att han fått någon av mina av sin mamma och nu har börjat läsa. Då känner man att man gör någon nytta!