Nöjesnytt Helsingborg 1
cosmic colorado cowboy music Gram Parsons beskrev
en gång i tiden sin musik som Cosmic American Music. Shulman Smith å sin sida vill inte vara sämre och kallar sin för Cosmic Colorado Cowboy Music. En aning krystat måhända, men faktum är att det är precis så det låter. Låtarna har titlar som Way Out West, Mineral King, Second Mountain och Floyd Hill och det är nästan irriterande i sin genretrogenhet. Ändå återvänder jag gång på gång till debutalbumet Way Out West, just för att det finns något trånande, ödsligt och olycksbådande i Shulmans röst och låtar. Dessutom är omslaget årets kanske snyggaste alla kategorier. Så ytlig är jag. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. goth-country from down under I hemlandet Nya Zealand är Tami Nelson en superstjärna, med ett antal både storsäljare och prisvinnande album i ryggen. Men kanske är det nu, med årets magnifika Kingmaker som hon äntligen hittar en publik även på våra breddgrader. Här presenterar hon ett moget gothcountry-sound, med både stråkar, visslingar, marriachiblås och en hel drös med dramatik. Det är inte helt olikt det Lindi Ortega sysslar med, men när det gäller låtskrivande, produktion och röst är Nelson helt överlägsen. Ett av årets största fynd i den allt bredare americana-myllan. naturlig nystart Ända sedan den där kvällen i Las Vegas när jag upptäckte Matt Pond PA har de i mina öron varit ett av världens bästa band. Eller band och band – egentligen är Matt Pond den enda konstanten i en myriad uppsättningar av detta extremt produktiva projekt – men faktum kvarstår att nästan allt han släppt ifrån sig aldrig varit sämre än bra. Även om Matt Pond PA som band, eller projekt, nu är över har vi fans ingen tid att sörja. Matt har nämligen startat en ny orkester vid namn The Natural Lines, som precis har släppt sin debutsingel The Problem Is Me. Hur det låter? Ganska exakt som Matt Pond PA. Det vill säga asbra. omodernt modernt sväng från N.O. Om man kommer från New Orleans och gör musik är det nästan oundvikligt att man har rytmen bokstavligt talat i blodet. Hela staden lever och andas musik och sägs ha en helt egen atmosfär och puls. Ungdomarna i Video Age kanske inte har anammat hemstadens tradition av jazz, blues och voodoo-mystik, men man kan inte klaga på svänget. Det är som om man stoppat ner Paul McCartney, David Bowie och Janet Jackson i en trummaskin, tryckt på alla knappar samtidigt och sedan filtrerat resultatet genom ett liveband. Det är omodernt och modernt på samma gång och albumet Pleasure Line gör mig outsägligt glad. charlie är som han är pappas pojke fast ändå inte I över 20 år har Charlie Persson lite grann i skymundan hållit fanan högt för kvalitativ svenskspråkig singer-/songwriter-rock, i brist på bättre benämning. Tänk Eldkvarn, Lundell, Toni Holgersson och Magnus Lindberg när de var i sin prime. Han har även gjort sig känd som en låtskrivare av rang åt andra, med en rad smärre hits som följd. För ett par år sedan trodde han att han lagt musikkarriären på hyllan för gott, men lusten kom tillbaka och tamigfan om han inte med sina tre senaste singlar åstadkommit karriärens höjdpunkter. Inte minst med färska Det Var Så Det Blev, som är vital gubbrock för alla generationer. Att ha en legend som John Prine till pappa förpliktigar naturligtvis, men avkomman Tommy gör inget större väsen av sig när han nu debuterar på skiva. Musiken är inte väsensskild från pappas countryfolk, men på Ships in the Harbour visar Tommy att han inte tänker stå i någons skugga. Det är en alldeles förtjusande liten visa, med en snygg produktion och en text som berör. Och rösten är hans alldeles egna, både bildligt och bokstavligt talat. 36 | nojesnytthelsingborg.se