GLAS 1
krönikan Jonas Torstensson Jonas Torstensson star
tade 1985 ett kombinerat arkitekt- och designkontor på Lidingö. Målsättningen var och är att skapar kreativa lösningar inom arkitektur, design och grafisk formgivning. Med minimal miljöpåverkan, maximalt engagemang och alltid unikt designar Jonas unika objekt, företrädesvis i glas, som berättar en historia. FÖRTROLLAD av det magiska glaset 1986 skedde min första kontakt med kristallglas som formgivare. Att jag innan dess hade lyckats krascha några glasrutor och tappat några dricksglas räknas inte. Jag designade armaturer åt en armaturtillverkare och vi letade efter tillverkare av glasskärmar. Vi besökte då Lindshammar Glasbruk som just då hade tagits över av Ulf Rosén. Ulf frågade då vid ett tillfälle om jag kunde tänka mig att rita något för Lindshammar, vilket jag naturligtvis kunde tänka mig. Den första sommaren, då jag inte störde produktionen så mycket, ägnades åt tester och experiment Hur funkar glas? Vad kan jag göra? Hur ser det ut om jag testar att göra så här o s v? Det var en spännande tid, fylld med överraskningar. Jag lärde mig snabbt tre saker: 1. För det första rent språkligt; När glasblåsaren säger ”det gåår in’t” så betyder det på rikssvenska ”så har vi aldrig gjort förut”. 2. För det andra; Det till synes enkla kan du ge dig den på att det inte går att tillverka, medan det alla var tveksamma till funkade utmärkt. 18 GLAS 3. För det tredje; När du skall sandgjuta glas skall du inte använda oljebunden sand. Det blev mycket tydligt när oljeröken spred sig i hela glasbruket, fyra gånger värre än foggen i London. Jag har förstått att detta lever klar i personalens minne, som den dagen de fick gå hem extra tidigt. Det som intresserade mig mest de första åren med glas och glasproduktionen var att se hur processen såg ut. Hur de går tillväga. När jag lärt mig det gick jag in och ”störde” lite. Bland annat såg jag att när de blåste en flaska så sträckte glasblåsaren på sig. Då bad jag honom göra tvärt om – trycka lite nedåt istället (efter en liten språklig diskussion, enligt punkt 1 ovan). Målet var att hitta sätt att låta processen vara med i designen, lämna spår efter sig som tillförde spontanitet, variation som samtidigt var lätta att återupprepa. Just spontanitet och variation är väldigt svårt att införa hos glasarbetare som tidigare jobbat med serieproduktion och där likformigheten har varit målet. Jag lade ner timmar på att få en assistent att förstå hur jag tänkte när jag lade upp färgerna till en flaska. Det slutade med att jag fick ta fram tio olika beskrivningar med variationer på hur färger skulle läggas upp som de kunde använda. Lite variation och lite ”standard” så blev alla nöjda. Vad jag ville åt var just variation, spontanitet, processen, handens spår i produkten. Det som hantverket kan och gör det unikt och som maskiner inte kan göra. I början av 90-talet började jag arbeta med returmaterial, bland annat emballageglas. Jag blir naturligtvis nyfiken på returglas (då är det främst syltburkar och flaskor jag tänker på). Kan man göra samma saker i returglas som i kristall? När jag berättade om mina planer för mina glasbrukskontakter kunde jag snabbt konstatera att intresset inte var speciellt stort. Visst kunde de testa, men till alldeles för höga kostnader för mig. Min kollega Anders berättade om glashyttan uppe i Hudiksvall, vilken han passerade på vägen till sina föräldrar i Sundsvall.