Nolltretton 1
The Mobile Homes Trigger Bo Sundström Det kanske
händer Egentligen var Kent aldrig något rockband, det vet alla. De var ett synthband som spelade rock. Men de lurade ingen, särskilt inte syntharna som snabbt upptäckte synthestetiken bakom alla elgitarrer och rockposer. Och skulle det fortfarande finnas nån där ute som tvekar om Kentmedlemmarnas subkulturella genretillhörighet så är det bara att studera laguppställningen i synthbandet The Mobile Homes 2021. Förutom grundarna Patrik Brun, Andreas Brun och Hans Erkendal ingår även de forna Kentmedlemmarna Sami Sirviö och Markus Mustonen i line upen, fast de har bytt ut gitarr och trummor mot synthar. The Mobile Homes har varit med ända sedan 80-talet, var som mest aktiva på 90-talet och har kontinuerligt släppt nytt material även om det på denna sida av millennieskiftet ibland kunnat gå rätt lång tid mellan bandets livstecken. “Trigger” har den irriterande ovanan att växla mellan lysande och uselt. Kanske för att den är ett slags uppsamlingsheat för bandet senaste elva år? Till hälften av låtarna rycker jag till och tänker “wow, vad bra”. Klassisk synth, med mörker, 80-talskänsla och starka popmelodier. Andra halvan känns mest trött och oinspirerad. Kanske en EP hade räckt? (TP) Då och då gör Bo Sundström lite soloutflykter från Bo Kaspers Orkester. 2018 kom “Mitt dumma jag” som var första skivan i det jazzprojekt han håller på med. Nu är andra skivan här och konceptet är detsamma, Bo Sundström har spelat in ett antal gamla jazzlåtar, varav han själv har skrivit svensk översättning till flera av dem. ”What’s new” blir exempelvis ”Men hej” och ”It could happen to you” får heta ”Det kanske händer”. Det är lyckligtvis inte de mest uttjatade jazzlåtarna vi talar om, de mest bekanta är förmodligen de två avslutande “Två tungor” och “Underbart är kort” som Fred Åkerström respektive Povel Ramel gjort kända. Musikaliskt finns det egentligen inget att anmärka på, utförandet och produktionen sitter där den ska. Det är ju inte så att Bo Sundström kommer på något helt nytt och förnyar genren men han bjuder på ett habilt hantverk som gör det som förväntas. Röstmässigt är han kanske inte heller så upphetsande att höra på med sin lagom svenskt bleka norrlandsstämma. Bästa spåret är i mitt tycke “Skyll på mig”, den enda låt han skrivit själv på skivan. Han kanske skulle satsat på mer eget material? (TP) Alice Cooper Detroit Stories Jag kommer ihåg i slutet av 80-talet när Alice Cooper gjorde comeback med låtar som “He´s back (the man behind the mask)” och “Poison”. Redan då sågs han som en gammal föredetting som mer eller mindre var färdig för ålderdomshemmet. Och det var alltså över trettio år sedan. Nu har den gamle skräckrockaren fyllt 73 men det verkar han skita i, han kör på som vanligt. Precis som han gjort i alla år. Alice Cooper har klämt ur sig ett trettiotal plattor genom åren varav den senaste kom 2017. Och han har hållit fast vid sin stil och sitt koncept hela tiden. Nya plattan är en hyllning till hans gamla hemstad Detroit och det märks i texterna där han bland annat sjunger om musikaliska storheter som MC5, Suzi Quatro och Motown. Musikaliskt handlar det huvudsakligen om bluesrock och 70-talsdoftande riffrock, men han slänger även in soulsväng, pratsång och inte minst någon slags 60-talspop i märkliga “Our love will change the world”. Inledningsvis sitter jag mest och skakar på huvudet och undrar vad tusan det är jag lyssnar på. Sen kommer jag på att Alice Cooper inte ska ses som en musikartist utan som en tonsatt serietidning och då blir det lättare att omfamna galenskapen. För Alice Cooper är kanske inte särskilt bra, men han är jäkligt rolig. (TP) Zara Larsson Poster girl Frida Hyvönen Dream of independence Man började ju undra var Zara Larsson hade tagit vägen. För några år sedan var hon superhet och gjorde avtryck på den internationella scenen men på senare tid har det varit förvånansvärt tyst om henne. Det är så typiskt Sverige, när vi väl får fram en internationell popstjärna så slarvar vi bort det. Åtminstone var det så jag tänkte, och vi får väl se hur “Poster girl” tas emot. Är Zara Larsson fortfarande ett namn att räkna med? Till viss del kan man väl skylla på coronan, men Zara själv nämner även prestationsångest som anledning till att det tagit fyra år sedan senaste albumet. Men nu släpper hon i alla fall tolv nya, fräscha låtar och tja, det låter kanon. När Zara Larsson kliver in i popmatchen är det som att hon spelar i en annan liga än andra svenska poptjejer. Hon har en internationell attityd, ton och atmosfär som gör att allt låter lite dyrare, lite lyxigare. Produktion är tipp topp från början till slut. Här finns ett gäng låtar som garanterat kommer gå varma på dansgolv, strandbarer och nattklubbar i sommar. Och även de lite svagare spåren är så snyggt framförda att man luras att tro att även de är riktiga pangsånger. Musiken är så lätt, så glittrig och så elegant att man bara vill hälla upp en färggrann paraplydrink och dansa i vita kläder. Kan inte sommaren komma snart? (TP) Tror jag plockar fram Marit Bergmans citat från 2008: "Jag tror det är nåt lite konstigt med Hyvönens hjärna, inget allvarligt, men den är inte kopplad som andra människors. Hennes tankar och därmed låtar rör sig i helt andra banor än hos vanliga människor". Ja, Frida Hyvönen är verkligen en udda fågel i den svenska musikbranschen. Hon låter som ingen annan och har en stil så omisskännlig att man direkt hör att det är hon som sjunger. Hon är lite konstig, och det kan man gilla eller inte gilla. Jag gillar det, men jag är inte säker på att jag förstår vad jag hör. Är det visa, pop, kabaré, Kate Bush? Kanske ska jag inte fundera så mycket utan bara öppna sinnena och släppa in singer/songwritern från Robertsfors? För jag gillar ju det jag hör. Detta är Hyvönens sjunde album och det har gått fem år sedan förra skivan “Kvinnor och barn”. Hon har gått tillbaka till engelskan, men musiken med sin bas i piano och sång är intakt, fast jag tycker själva låtmaterialet har hoppat upp ett snäpp. Så varför fortsätter jag att kämpa emot? Hennes låtar rör sig måhända i andra banor än hos andra musiker, men det är ju just därför hon är så bra. Så nu släpper jag sargen och kapitulerar inför Frida Hyvönen. Gör samma sak du också. (TP) Kings of Leon When you see yourself Sedan debuten 2003 med ”Youth And Young Manhood” har det sannerligen hänt en del med Kings of Leon. Musikaliskt har man gått från garageindierock, i stil med The Strokes och The White Stripes, till en light version av Coldplay. Internt har bröderna Followill bråkat en hel del under de senaste fem åren har man inte mäktat med att få ut någonting alls. Glädjande då att bandet nu släpper ”When You See Yourself”, som är bandets åttonde utgåva. Skivan skulle egentligen ha släppts redan 2020, men likt många andra i branschen fick man ändra om i planeringen med anledning av pandemin. Med låten ”Sex on Fire” fick bandet en jättehit och just där och då var man kanske så långt bort ifrån sina musikaliska rötter som man kan komma. Kul då att man nu delvis hittat tillbaka till sitt ursprung. Låtar som ”When You See Youself, Are You Far Away”, ”The Bandit” och ”Golden Restless Age” är ett fint kvitto på detta. Albumet är annars är ganska återhållsamt, även om det emellanåt penslas på med en del syntar. Det här är så klart långt ifrån debuten, men det är i alla fall i mitt tycke en lagom kompromiss mellan det stora uttrycket och alternativrocksoundet. (JL) NOLLTRETTON 55