Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46 Bill från Texas blir odödlig T
EXT OCH FARGFOTO: ANDERS JANSON När amerikanen Bill Rogers står inför denna putt på Royal St Georges 18:e hål har han fyra slag på sig för att vinna 1981 års British Open. Han sänker putten och han slutar sin största golfdag någonsin med att ta emot den klassiska segertrofén som första gång- en utdelas till Tom Morris Jr 1872. Den infällda resultattavlan berättar hur det gick. SANDWICH i juli Rekord kommer alltid att slås, även i golf. Vare sig du har 60 eller 59 på ditt scorekort eller radar upp den mest märkliga svit av hole-in-one, så kommer den noteringen nå- gon gång att raderas ut. Det finns ett enda sätt att garanterat bli odödlig i golf - att vinna »the Open» (eller »British Open» som vi utanför de brittiska öarna kallar tävlingen). Den tävlingen kommer att bestå så länge golf utövas på den här planeten. Årets upp- laga var den 110:e i ordningen och den vanns som så ofta på senare tid av en amerikan. Men inte av någon av favoriterna utan av en spelare som gav 50 gånger pengarna innan tävlingen och 25 gånger ännu efter första ronden: Bill Rogers. Om engelsmannen Ken Brown kallas »den vandrande järnettan» på grund av sin lång- smala fysik, så är »den vandrande järn- tvåan» ett lämpligt namn på Rogers. Han är lika lång som Brown och obetydligt kraftiga- re. Så här presenterar han sig själv: - En vanlig amerikansk kille som blivit en hyfsad golfare. Pappa var officer i flygvapnet och som barn bodde jag först i Tyskland, sedan i Marocko. När vi återvände till Texas började som 9-åring jag med golf. Jag blev en skaplig amatör och var rumskamrat med Bruce Lietzke under åren vid University of Houston. Jag blev pro -74 och fick vänta länge på framgångar - i varje fall tyckte jag det dröjde länge. -78 kom min första seger på touren (Bob Hope Desert Classic) och i våras min andra (Heritage Classic). - Jag trivs utmärkt utomlands och har vunnit tävlingar både i Asien (Pacific Mas- ters -77, Suntory Open -80) och Europa (World Match-Play -79). Om jag har någon Bernhard Langer jublar, hans putt från 12 meter har fallit för birdie. Andraplatsen i årets British Open är sakrad och den unge västtysken är 17. 500 pund rikare. Pengarna är välkomna men beviset över att hålla högsta världsklass är mera värt för den ambitiöse västtysken. styrka som golfare så är det att jag är rak, jag var trea i statistiken över »rakaste drive» på touren i fjol. En av de få som trodde på Bill Rogers inför årets British Open var - Bill Rogers. - Ända till US Open några veckor före resan till England kände jag mig för omogen som golfare för att vinna någon av de fyra klassikerna. Självförtroende har jag alltid haft men jag visste inte om min kapacitet räckte för att vinna titlar som brukar vara vikta för Nicklaus och Watson. Så blev jag tvåa efter David Graham på Merion och då insåg jag att mitt spel räckte. Därför åkte jag till England för att vinna. Mödosam segerväg 29-årige William Charles Rogers från North Ridge Country Club i Texarkana, Tex- as, hade en mödosam väg fram till den åtrådda British Open-trofén. Hör här: 1) Han måste övertalas att ställa upp: - Jag hade anmält mig i god tid men hört så mycket snack om vilken »unfair» bana Royal St Georges var av många kolleger på touren att jag också tänkte backa ur. Den som fick mig att tänka om var min nära vän Ben Crenshaw. Det är verkligen en ödets ironi att just Ben, som hetare än någon annan vill känna traditionens vingslag som vinnare av British Open, övertalar mig att komma - och att jag vinner i ett läge där Ben själv hade stora chanser att bli etta. 2) Han var nära att diskas första dagen: - Jag hade missuppfattat min starttid och stod kvar på driving-rangen bara någon mi- 46 SVENSK GOLF • 6/1981
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76
Svensk Golf Sida 77
Svensk Golf Sida 78
Svensk Golf Sida 79
Svensk Golf Sida 80