NG Sthlm 1
EVOLUTION Melancholia innehåller scener vars styr
ka mångdubblas med hjälp av Diaz minimalistiska estetik, och att titta på filmen i en sittning – det vill säga i åtta timmar – är en krävande uppgift. Även för en inbiten filmtittarmaskin. Tidigt i Melancholia befinner vi oss i ett trångt, möblerat rum. Kameran fångar upp stora delar av rummet från en sidovinkel. En säng, och kring sängen sitter män och kvinnor på stolar. En man erbjuder dem att beställa mat. De ska bevittna ett spektakel. En kvinna leds in i rummet och några minuter senare har hon och en man samlag på sängen. Kameran rör sig inte. Sängen är upplyst med strålkastare. Bilden är svartvit och av låg kvalitet. Ljudupptagningen är också bristfällig, men alla läten i rummet går att urskilja. Det är en brutal och kompromisslös scen. Melancholia handlar om sorg och trauma, och om hur tiden är slagen ur led. Landets traumatiska historia kanaliseras genom flera trasiga karaktärer, varav många arbetar inom prostitution eller pornografi. Lav Diaz riktar kameran mot ett trasigt samhälle och försöker skildra det så verkligt som möjligt, men han vill också lyfta fram filmskapandets vikt. Att filma långa tagningar, att göra filmtittandet till en faktisk ansträngning, tvingar tittaren till att erkänna filmens betydelse. Lav Diaz har själv beskrivit att hans filmskapande handlar om att ”fånga verklig tid”. – Jag försöker uppleva det som dessa människor upplever, säger han i en intervju. De går, jag måste försöka uppleva deras gång. Jag måste uppleva deras tristess och deras sorg. 28 NÖJESGUIDEN | NR 6, 2018 TIDEN ÄR ETT centralt element i TV-serier som Mad Men och Breaking Bad, men den omnämns sällan. Tiden är det som Don Draper (John Hamm) i Mad Men och Walter White (Bryan Cranston) i Breaking Bad vill ha, men som omvandlas till andra valörer: pengar, makt, sex. Historiens gång är ett genomgående tema i Mad Men. Världen förändras, men Don Draper, seriens huvudperson, vägrar foga sig. Tiden är, som Hamlet säger, ur led. Draper lever, till råga på allt, under en stulen identitet, något som bara förstärker hans alienation till sin samtid. I Breaking Bad kämpar seriens huvudperson, den briljanta kemisten Walter White, mot sin egen biologiska tid. Han har fått en pessimistisk cancerdiagnos. Tiden är brutalt linjär: det finns ett slut, och det är påtagligt för White. Varje sekund räknas. Men det är skillnad på att behandla tid, eller bristen på tid, som en tematik och att använda sig av tiden som ett instrument. Det Lav Diaz gör är snarare att skapa ett rum för tittaren att själv uppleva tidens gång. Till skillnad från att titta på Mad Men eller Breaking Bad, där tiden är ett konstant undanglidande motiv, något att undvika, blir tiden medvetandegjord när man tittar på en film av Lav Diaz. Tagningarna är långa. Innehållet kompakt och tankemässigt svårsmält. Att titta på en lång tagning av Lav Diaz är ett sätt att bli mer medveten om hur tiden går, hur den försvinner. Det kräver en fysisk ansträngning. Många gånger saknar scenerna till synes en tydlig dramatisk struktur, men det är för att ett händelseförlopp som vanligtvis skulle kräva ett klipp på trettio sekunder dras ut till att räcka trettio minuter. Lav Diaz växlar inte in tiden till andra valörer. Tid är tid. Tagningarna är, precis som filmerna, långa av en anledning: att medvetandegöra tidens gång, att lyfta fram historiska händelser. Det är motsatsen till verklighetsflykt. Diaz skapar en dramatisk struktur som på sätt och vis försöker återskapa hur tiden faktiskt fungerar: den är trög, långsam och tung. Karaktärer pratar långsamt, otydligt, rör sig sävligt och agerar ibland på sätt som är obegripliga för tittaren. I Evolution samspelar form och innehåll. Filmen skildrar Filippinernas tumultartade historia mellan 1971 och 1987. Ferdinando Marcos hade upprättat en militärdiktatur och landets styre präglades av korruption och våld. Filippinernas tragiska historia skildras genom privatlivets prisma: en familjs sönderfall får symbolisera landets nedgång i kriminalitet, inbördeskrig och laglöshet. Historien, tidens gång, har inneburit stora förluster, personliga såväl som kollektiva. Den känns i kroppen. En av filmens mest centrala scener är när en av huvudpersonerna, Kadyo, dör. Scenen pågår i 21 minuter: vi ser hur karaktären långsamt blöder till döds i en övergiven gränd. Diaz har själv beskrivit scenen som ett försök att gestalta filippiniernas utsatthet genom historien. Som en spansk koloni i trehundra år, en amerikansk i närmare hundra, japansk under andra världskriget och sedan som en fascistdiktatur i 14 år under Marcos militärjunta. – Tro mig, sa Diaz i en intervju om scenen. Jag ville att den skulle vara längre. Och den kunde ha varit längre om det inte vore för att en unge på en cykel som kom in. Jag klippte typ sju minuter på grund av att ungen störde tagningen. DIAZ TILLHÖR EN skara filmskapare, en ung generation auteurer, som utforskar ny mark. Den kinesiska dokumentärfilmaren Wang Bing premiärvisade sin nya film, den drygt åtta timmar långa Dead Souls, på filmfestivalen i Cannes i år. Men det finns också långa klassiker. Den ungerska regissören Béla Tarrs Sátántángo från 1994 eller den franske Out 1 av Jacques Rivette från 1971. Det är enkelt att reducera Diaz filmer till att bara handla om längd. Många av hans verk passar bekvämt inom olika genrefält. Norte, the End of History är en deckare, From What is Before en spökhistoria. Diaz mest radikala uttryck är dock känslan av att bevittna tidens gång, hans iscensättande av verklig tid. Efter att ha tittat på en maratonvisning av Melancholia kan du givetvis vara nöjd med att ha upplevt något som få människor har, och förmodligen kommer att uppleva. Det är en exklusiv upplevelse. Men den gör också något med din uppfattning om världen. Du upplever tiden annorlunda. Den är verklig igen. Det är ett utmärkt botemedel mot en accelererande samtid. Om du är nyfiken på Lav Diaz så kan du hyra hans filmer på streamingtjänsten Mubi.