NG Sthlm 1
& MÖTER OISÍN CANTWELL Våra skarpaste skjutjärnsr
eportrar får finbesök av en prisvinnande fullblodsstilist. Uppdaterar du din egen Wikipediasida? - Det har hänt, ja. Jag var lite missnöjd nu senast jag vann ett pris. Det stod bara att jag var nominerad till priset, när jag i själva verket hade gått och vunnit. Och det tyckte jag skulle framgå på sidan. Du vann precis Årets röst på Stora Journalistpriset. Hur stor är din hybris nu? – Den är inte särskilt stor alls och det tror jag beror på att jag inte är särskilt ung längre. Hade jag varit 25-30 hade jag nog blivit ännu mer hopplös än vad jag redan var. Då hade det varit bardiskar 30 kvällar i rad, massor av alkohol och förr eller senare hade jag varit för full och säkert stått och skrikit att jag vunnit Stora Journalistpriset och betett mig som en riktig jävla tönt. Du har också utnämnts till Årets stilist av Journalisten. – Korrekt. Det var hedrande även det. Kärt barn har många namn, men vad kallar du dig själv helst? – Idiot. Får vi en lavett om vi kallar dig för krimreporter? – I vart fall en virtuell sådan. Jag är inte reporter längre. Jag är kolumnist. Det är viss skillnad. Vilket är annars det vanligaste skämtet om ditt namn? – Det brukar kunna vara så här... “Ojsan-kan-inte-väl”, typ. Anonyma Twitter-ägg. Påfallande ofta långt ut på högerkanten. Hoisin Cantwell? – Ungefär så. Hur går det med kärleken? – Det går ganska bra. Det finns någon där. ..till fotbollen? – Den gångna säsongen har ju varit fruktansvärd. Jag sitter bredvid Niklas Strömstedt på läktaren och varje gång motståndaren har hörna så begraver han huvudet i händerna. Så ska han inte behöva ha det. 76 NÖJESGUIDEN | NR 12, 2023 Visst var det någonting skumt där med relationen till hennes ex? – Honom avskydde jag. Han var inte bra för henne. Det var ju bara bad news. När det kommer till männen runt henne, vare sig det är hennes pappa eller hennes partners, har jag alltid känt såhär, “Britney, be careful!”. Hur ser din surfrutin ut? – Det är här man ska sitta och förneka att man porrsurfar. Det händer att jag gör det. Men det är ganska mycket nyheter. Jag är en nyhetsjunkie. Alltså de stora svenska mediebolagen, en del utländska grejer, BBC, New York Times och så vidare. Vad är din guilty pleasure-surf? – Britney Spears Instagram. Jag gillade henne redan när hon slog igenom, tycker det är bra popmusik. Enkla raka hits och sådär. Sen så försvann hon ju ur rampljuset, det var psykiska problem och hon blev omyndigförklarad. Hela den där storyn med fans som slogs för hennes upprättelse gjorde mig fascinerad. Hennes Instagram är ju en ständig källa till underhållning. Ibland blir jag ju lite orolig för hennes välbefinnande, hon är ju lite knasig, men underhållande. Jag är svag för Britney Spears. Vad har du för grisindex? – Jag vet inte vad ett grisindex är. Det är skillnaden mellan den äldsta och yngsta du har legat med multiplicerat med antalet. Men skitsamma, hur mycket pengar har du lagt på Crockett & Jones genom åren? – Mellan 70 000 och 100 000 kronor kanske. Nej, vänta det låter lite mycket. Säg 60-70 000. Hur känns det att peaka så sent i livet? – Det känns ganska bra. Jag har aldrig varit intresserad av att peaka. Jag har varit intresserad av att göra ett bra jobb. Jag har haft jävligt kul under mina år som journalist. Jag har ibland för all del också haft det jävligt tråkigt. Som jag var inne på tidigare var det nog lika bra att jag peakade sent eftersom jag är mognare, eller i vart fall mindre omogen nu. Vem skulle du vilja bli inlåst i ett ljudisolerat rum med? – Bob Dylan. Varför behöver det samtalet vara ljudisolerat? – Det var ju du som sa att det skulle vara ljudisolerat. I så fall, kan det vara så ljudisolerat så att det blir helt tyst? För det finns människor jag inte vill höra ett till ord från någonsin. Då vore det ju trevligt att bli inlåst med någon jobbig figur som har gett mig migrän för många gånger i mitt liv och därmed skulle tystna fullständigt. Vad heter den här jobbiga journalisten? Lamotte. Då blir du inlåst med Lamotte istället? – Det är ingen bra idé. Då återvänder jag till Bob Dylan. Men om man säger att det blir ljudisolerat med tanke på att det inte kan höras ut, att det som sägs innanför väggarna stannar där. Vem blir det då? – Kungen. Hur var det nu med dina påstådda stripklubbsbesök i ungdomen? När han fick en fråga om det där av TT svarade han bara “näe” på ett väldigt egendomligt vis och det får mig att misstänka att här ligger en hund begraven. Tror du att du skulle kunna få ur kungen ett ärligt svar? – Jag är pessimistisk på den punkten. Det skulle vara Frasse Levinsson i så fall. Varför bor du på Södermalm? – Det är faktiskt inte som man skulle kunna misstänka för att jag är journalist. Jag är uppvuxen på Lidingö utanför Stockholm och efter gymnasiet så jobbade jag lite extra på Lidingö sjukhus och då var det några kollegor som bodde i ett kollektiv på Söder. När ett rum blev ledigt erbjöd de mig det och sen blev jag helt enkelt kvar. Jag trivs alldeles utomordentligt här. Skäms du för att bo på Södermalm? – Inte det minsta. Det är möjligt att jag borde göra det. När Medierna i P1 gjorde någon form av safari på Söder för att leta efter journalister var jag med som en slags cicerone. Vi traskade upp och ner på Skånegatan och så kunde jag berätta saker som “där satt jag och söp med Popsicle en gång i världen för hundra år sedan.” Nej, jag skäms inte. Däremot börjar tjatet om det journalisttäta Södermalm stå mig uppe i halsen. Visst, det vore jättebra om journalisterna var lite mer utspridda än vad de är nu, men det finns betydligt större problem i journalistiken än att många journalister är bosatta på Söder. Vad ska det stå på din gravsten? – Han var inte skyldig till allt. Har du gjort några skönhetsoperationer? – Nej. Troligen för att jag är en ganska konventionell och trist och feg man. Jag har på något sätt lärt mig leva med mitt utseende. Vad hade du gjort om du inte hade varit en sådan typ av man? – Jag har ett överbett som jag gärna skulle klara mig utan och nästan hela mitt vuxna liv har jag varit väldigt spinkig, till den grad att jag haft komplex över det. Men runt 30-snåret så började mina polare lägga ut medan jag snarare såg ut som David Bowie eller Mick Jagger, och då blev jag plötsligt nöjd med min spinkighet. Det var en lycklig period i mitt liv som naturligtvis tog slut för någonstans vid 50-strecket började jag få lite ölmage. Det kom närmast som en chock och nu gör jag mitt absolut yttersta för att hålla den något sånär i schack. Jag går cirka 15 000 steg om dagen men hur jag än bär mig åt så kommer den där jävla kulan tillbaka. Hur blir man så nöjd med sin kropp? – Jag är inte särskilt nöjd. Jag tror bara att man får försöka stå ut, härda ut och bli äldre. Åldrandet har tveklöst sina nackdelar men också en och annan fördel. Exempelvis att man på något sätt lär sig att acceptera saker och ting. Det är tidigt 2000-tal. Och du sitter i strumplästen på ett köksgolv med Anders Dalenius och Fredrik Virtanen på en efterfest. Vad pratar ni om? – Det skulle inte förvåna mig om vi pratar om huruvida Dylan är bättre än Stones eller om Stones är bättre än Dylan.