NG Öresund 1
U nder senvåren och sommaren har det dykt upp liv
stecken från Seinabo Sey igen. Efter en alldeles för lång bortavaro har hon meddelat sig via mäktiga singlar och videos inspelade i Gambia, och nu börjar nedräkningen till hennes andra album. Det har gått fem år sedan du debuterade med Younger. Tycker du att åren har gått snabbt? – Jag fick förlagskontrakt när jag var 19, 20, 21 någonting, så jag har ju hållit på med musik väldigt länge professionellt. Det har snart gått tio år. Det känns som hälften i mitt huvud – det går två musikår på varje år. Samtidigt finns det så mycket som jag har lärt mig som tar mycket tid. Vadå, till exempel? – Jamen allt! Jag kunde ingenting när jag började, verkligen ingenting. Förutom att kanske typ sjunga, lite. I övrigt har jag lärt mig allt, och det finns ändå oändligt mycket kvar. En av de roligare grejorna med att hålla på med det här är ju att jag aldrig riktigt fattar allt, och det är väldigt spännande och kul att förstå mer och mer om vad man själv kan ha kontroll över. I antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15 skrev du en text till dig själv som ung tonåring. Finns det råd du skulle ge dig när du skivdebuterade, med den kunskap du har idag? – Att kreativt lita på magkänslan. Jag gick emot min egen magkänsla på många sätt. Och om jag skulle vara hård mot mig själv skulle jag säga ”Skärp dig”. Lär dig att träna varenda dag, ta hand om din hälsa, både fysiskt och psykiskt. Jag kan se tillbaka och förstå varför det inte gick att göra, så det är ett råd som kanske inte hade gått att följa för att jag var så less, så trött. Jag gjorde så gott jag kunde, men i en ultimat värld hade jag behövt ta hand om mig själv bättre. Vad sa din magkänsla, som du gick emot? – Jag hade idéer om låtar, hur de skulle låta, eller om musikvideos. Kreativa grejor som jag inte ens vågade uttrycka. Det var ingen som motsade sig något, det var mer att jag inte ens vågade säga det. Jag tänkte att jag skulle växa in i det. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag iallafall sagt något, och prövat hur mycket av min idé som hade funkat. Jag hade nog försökt ta mer plats i samarbeten med folk som jag verkligen uppskattar att jobba med, om jag vetat mer då. På singeln I Owe You Nothing konstaterar du att “I don’t have to smile for you, I don’t have to move for you, I don’t have to dance monkey dance for you.” Vem riktar du det till? – Alla, tror jag, hihi. Skamhället. Det är rätt generellt problem med all kreativitet. Folk tycker alltid att man behöver göra mer än vad man gör. På Grammisgalan för två år sedan höll de på hela tiden, ”Ska ni inte göra så här också, ska ni inte röra lite på er?” Jag fick säga nej 17 gånger, till och med någon manager var rädd att det inte skulle hända tillräckligt på scenen. ”Nej, jag vill stå här och titta. Ni fattar inte hur mycket kraft det finns i att stå stilla och glo på folk”. Det var nog första gången som jag var tvungen att bli en annan person för att få igenom det jag visste att jag ville. Jag mådde skitdåligt, men det gjorde att jag började förstå att om jag vill göra exakt som jag vill så måste jag sluta vara så rädd för att folk ska tycka att jag är otrevlig eller inte tycka om mig. Jag kan bli så jäkla obekväm när jag känner att jag bestämmer över någon men jag måste börja tycka om mig själv tillräcklig mycket för att palla det trycket. I TIDIGA INTERVJUER talade Seinabo Sey ofta om sin rädsla att misslyckas, och i en Nöjesguiden–intervju från 2015 pratar hon länge om en enda recension – en Svenska Dagbladet–sågning av den Dramatenkonsert hon hade gjort samma år. Trots att hon i övrigt var unisont hyllad som den största artist som kommit fram i Sverige på år och dar. Du hade inte riktigt landat i ett självförtroende som matchade din succé? – Det är fortfarande på samma sätt. Jag tror att det är vanligt att man hänger upp sig på det som inte funkar. Saker som är lösta, beröm, det tänker jag inte så mycket på. Min hjärna vill lösa problem. Och på ett sätt tycker jag att det var skönt att någon såg möjligheter till förbättring och skrev om det. Jag är väldigt hård mot mig själv, och folk runtomkring vill nog ofta bagatellisera min kritik mot mig själv. Men det blir man ju inte bättre av. Samtidigt som jag fortfarande kan se den där recensionen framför mig, om att låtmaterialet inte riktigt räckte, och något liknande som någon skrev om min spelning på Way Out West 2016… Det var jag som skrev det, får jag väl erkänna. – Var det du? Ok. Det var ju också sant – jag hade gjort en enda skiva i mitt liv. Att spela en gedigen konsert i en och en halv timme framför så där mycket folk med en produktion som ska låtsas vara någon slags Beyoncé–konsert – det är klart att jag inte hade material till det. När man vet det kan man antingen göra något åt det, slänga in en cover, eller softa och veta om det, iallafall. Jag felsöker väldigt mycket, och försöker analysera vad jag kan göra något åt och vad jag inte kan göra något åt. Jag vet vad jag vill bli, och vad jag saknar för att bli det. Sedan om jag kommer att ta mig tiden att prioritera det i min utveckling och isåfall när, det kan jag inte svara på alltid. – SÅ FINNS DET ju folk som kritiserar på ett sätt som… Jag läser alla recensioner, och det ibland blir det ju smutsigt, och personligt, och konstigt. Då finns det ju inget att hämta i kritiken. Din debut tog ju enkelt förstaplatsen på Nöjesguidens årsbästalista 2015, och på rätt många andra liknande årssammanfattningar. P3–Guld–utmärkelser, Grammisar – fanns det en gräns när du blev blasé, när ”TYVÄRR SÅ ÄR JU ALLT JAG GÖR POLITISKT BARA FÖR ATT JAG VAKNAR UPP VARJE DAG I DEN HÄR KROPPEN” hyllningar och reaktioner inte längre kändes? – Nej. Det är som att jag inte en ens kommer ihåg det där. Någon sorts posttraumatisk stress, typ. Nej, herregud. Jag jobbar 24 timmar om dygnet för att åstadkomma det jag vill. Men såhär, ju fler priser och utmärkelser man får, desto mer börjar jag förstå att livet måste handla om andra saker. Sådant gör inte att man blir lycklig. Skulle jag bli blasé får jag sluta med det här. Så du kommer att läsa recensioner av det nya albumet med samma ögon som tidigare? – Vet du, jag har tänkt på det här jättemycket. Jag vill ju vara som min kompis Oskar Linnros, som inte läser några recensioner alls. Jag önskar att mina internetfingrar skulle klara av det. Livet är en balansgång, och det känns omöjligt att det skulle recenseras lika positivt som senast. Allt kan inte alltid gå skitbra. Nu ska jag inte sitta här och jinxa mig själv, men… Jag vet inte, men sannolikheten att jag skulle få samma reaktion igen är väl inte så stor. Känner du press nu, efter succén med din debut? Från folk runtomkring dig, från personer som får sin lön betalad av dig, från fans? Från dig själv? – Det är klart att jag känner en press, jag vill inte att folk ska behöva lida på jobbet. Att någon ska behöva sitta på möten och få utskällningar för att jag inte har gjort en hit. Det finns ju andra människor som jobbar med min musik som jag vill ska vara stolta och känna att det går bra, och det är ju fett att det finns folk som har höga ambitioner för min karriär. Det beror väl på att de har sett en potential, och jag skulle vara ledsen om människor inte trodde att det gick. – MEN KLARAR MAN inte av att jobba med det här om det går sämre kanske man är på fel plats. Om jag ska vara ärlig med mig själv och jobba långsiktigt och tro på mig själv lite, och tänka att jag vill fortsätta vara artist när jag är gammal, då måste det finnas utrymme för att allt inte är toppen hela tiden. Jag har varit runt de största artisterna i Sverige och världsstjärnor nu och förstår att man alltid kan kalla något för ett misslyckande, jämfört med tidigare… Jag tycker fortfarande att det är ett mirakel att få leva på musik, det är något jag påminner mig om ibland när jag sitter hemma och är gnällig. Att min enda arbetsuppgift är att ta ifrån min fantasi för att uttrycka och inspirera andra. Det finns värre öden. MUSIKALISKT OCH LJUDMÄSSIGT finns en klar linje mellan Seinabo Seys debutalbum och hennes kommande, med starka melodier i ett fylligt och sparsmakat sound med tunga beats. Men samtidigt finns tydlig utveckling i flera riktningar. I Love You har en djup groove som ger nästan dubkänsla, och den markerade discorytmen i Never Get Used To är upptempo på ett sätt som vi inte är vana vid från Seinabo Sey. – Jag blir så glad att jag nästan börjar gråta när du beskriver det så. Det är typ det enda jag tänker på – hur gör man för att utvecklas utan att bryta allt jag är. Annars skulle jag ha gått på myten om mig själv, om jag försökte göra exakt samma som förut, då skulle jag kräkas på mig själv. Att hitta mellantinget mellan att göra samma som förut och att helt bryta med mig själv, vilket jag skulle kunna göra när jag ibland är så jävla uttråkad av mig, och typ färga håret blått. Att hitta dit där jag är precis lagom otrygg, det är vad jag hela tiden försöker, och det är så jävla svårt. Du har sagt att arbetet i studion under tre fjärdedelar av tiden är som att stånga huvudet i väggen, och att du bara gillar det jobbet under 25 procent av tiden. Får det dig att vilja skynda på arbetet och vara spontan i studion, eller står du ändå ut med ett långsamt och petigt arbetssätt? – Det är fortfarande på samma sätt. Eller kanske värre. Det ska absolut vara kul, men det finns ju också perioder som är precis motsatsen. Att göra den här skivan har förändrat mitt liv. Jag har aldrig varit NR 8, 2018 | NÖJESGUIDEN 19