Nolltretton 1
Lars Winnerbäck Neutronstjärnan När nyheten kom a
tt Lars Winnerbäck skulle samarbeta med Jocke Berg och Martin Sköld från forna Kent på nya plattan blev förväntningarna skyhöga från min sida. Det här är inga dussinartister eller låtskrivare vi snackar om utan det är verkligen bland det bästa vi har i Sverige. Lars Winnerbäck har alltid haft en fantastisk förmåga att beskriva såväl det lilla som det stora i vardagen och livet, både då som nu. Man känner igen sig i hans texter och ibland träffar de så rätt att man tror att de handlar om en själv och saker man själv har varit med om. Tillsammans måste väl detta bara bli magi… eller? Ja delvis, många spår är faktiskt just magiskt bra, där arrangemang och produktion är sådär mäktiga och snygga som Kent en gång i tiden levererade. Jag tänker då främst på ”Min gata i stan”, ”Är det nåt jag ska ta med” och ”En lampa i mässing”. Det här är riktigt bra, men här finns också en del låtar där nya kostymen inte riktigt passar där stora reverb och läckra studioarrangemang tar överhand och på så viss tar fokus från budskap och närhet. Personligen tycker jag att Winnerbäck låter som bäst i ett mer akustiskt sammanhang, då sitter liksom musik och text ihop på ett mer naturligt sätt. Med det sagt så är inte Neutronstjärnan ett dåligt album utan ett riktigt bra album, det är bara inte det bästa han har gjort. (JL) Markus Krunegård Nokia & Ericsson Petter Vart trött sen 98 Det har varit rätt tyst om Markus Krunegårds nya skiva “Nokia & Eriksson”, inte ens här på hemmaplan har den fått särskilt mycket uppmärksamhet. Och förklaringen är nog rätt enkel, det bristande intresset beror sannolikt på att Norrköpingssonen sjunger hela plattan på finska. Den som har koll på Krunegård känner såklart till hans rötter i finska Tornedalen och hans vurm för Finland. Hans tidigare band hette ju Laakso och de släppte till och med ett finskspråkigt album 2007. Och nu har Krunegård gjort samma sak som soloartist. Kul grepp onekligen, men är det bra? Ja, den som förväntar sig ett typiskt Krunegårdalbum med storslagna hits som spänner från diskokulefärgade dansgolv till rockiga gitarrökare blir förmodligen besviken. Här får vi mer nedtonad musik, inte alltid vad gäller instrumenteringen, men definitivt vad gäller attityden och stämningen. Och den spröda känsligheten i Krunegårds röst kommer mer till sin rätt på finska. Jag fattar om denna skiva ignoreras av många, även de som vanligtvis lyssnar på Krunegård, och personligen är jag också osäker på om jag kommer plocka fram den särskilt ofta. Men skivan har den där opolerade äktheten som även utmärkte Laaksos musik, och det är något som jag verkligen gillar. (TP) Ska man utse det viktigaste svenska hip hop-albumet genom tiderna så är det väl inget snack om att det måste bli Petters debutplatta “Mitt sjätte sinne”. Det kom 1998 och Petter firar nu sitt 25-årsjubileum som artist genom att ge ut en platta med demos, överblivet material och liknande. Det är lite gott och blandat, kan man säga. Den äldsta låten är en demoversion av “Drömmar” från 1997 och sen fortsätter det med diverse nedslag under 00- och 10-talet fram till den tidigare osläppta “Svart sol” från i år med frun Michaela. De två gör även “Vinnare & förlorare”, och på skivan dyker det upp en hel radda bekanta namn, exempelvis Magnus Carlsson, Ison & Fille och Daniel Adams-Ray. Efter ännu en version av “Längesen epilog” drar skivan igång på allvar med “Tar det tillbaka igen”, en tydlig blinkning till de gamla fansen och låten “Tar det tillbaka” från 2001. Denna gång är det dock “ADAAM” som han delar mick med och det skapas en snygg brygga mellan den nya och gamla svenska hip hopen. Den här typen av skivor brukar oftast bara vara något som är kul för de mest trogna fansen och så är det nog här också. Det finns liksom en anledning till varför outgivna låtar är just outgivna. (TP) Darin En annan jag Vänta, har det gått 20 år sedan Darin var med i “Idol” nästa år? Va, är han 36 år? Det betyder ju att jag är... nä, det vill jag inte ens tänka på. Nu har han släppt sin nionde platta och vill visa upp en annan Darin. Frågar du mig gjorde han det redan för åtta år sedan när han gick över till att sjunga på svenska. Detta är tredje albumet där texterna är på modersmålet. Här skriver han visserligen alla låtarna själv och det “fräcka” omslaget ger antydningar om att vi nu ska få ta del av en tuffare, sexigare och skitigare Darin, men i ärlighetens namn låter det ungefär som vanligt. Välproducerad snällpop med lite 80-talskänsla här, lite smörsång där och däremellan lite gulligt blinkande med rådjursögonen. Det låter trevligt, men vem vill ha trevlig musik? Vem lyssnar egentligen på Darin? Och varför? Är det hans gamla fans från tonårsidoltiden som följt med honom ända tills nu? Det är en ärligt menad fråga, för jag har svårt att förstå vad det är i hans musik som gör att han lockar publik. Som artist är han i mitt tycke helt ointressant. Några spår höjer sig dock över mängden, som öppningslåten “Om du var min” och balladen “Den sista sången” men här finns också en hel del låtar som är anmärkningsvärt usla. De sista fem spåren kunde Darin ha skippat helt. (TP) NOLLTRETTON 45 Foto: Pressbild/United Stage