Läs 1
12 / SPANINGEN ” Den tidigare så osynlige översät
taren har fått träda fram.” mest prestigefulla litterära priserna i Storbritannien för översatt skönlitteratur – för första gången beslutade att dela prissumman lika mellan den vinnande författaren och översättaren som tillgängliggjort verket på engelska”, skriver branschtidningen e-versättaren. Det inspirerade Kulturhusets internationella författarscen att året därpå göra detsamma, och även om det sedan tidigare fanns flera översättarpriser är detta det enda i sitt slag i Sverige som belönar både författare och översättare. Den tidigare så osynlige översättaren har fått träda fram, ta ton och till och med hävda sin insats på några få förlags bokomslag. Kristoffer Leandoer fick stoltsera i egenskap av översättare på omslaget till Underkastelse av Michel Houellebecq 2015. Det var dock ett tillfälligt initiativ från Albert Bonniers förlag. Den litterära chefen och förläggaren Daniel Sandström förklarar att det passade just det omslaget. Han ser gärna ett ökat fokus på översättarens roll men säger samtidigt att det inte alltid funkar i designen och att de utländska författarna ofta kräver att få godkänna omslagen. – Trenden går alltmer åt internationella omslag och vårt manöverutrymme är inte så stort. Sedan något år tillbaka presenterar de dock översättaren på bokens omslagsflik. D ET MALMÖBASERADE NILSSON förlag har dock namngett sina översättare på omslaget sedan starten hösten 2015 då de släppte sina tre första titlar, och i år har även bokförlaget Tranan börjat göra det konsekvent. – Utan översättarna vore vi ingenting: orden i våra böcker är valda av dem, rytmen i meningarna är rekonstruerad av dem, dubbeltydigheterna och nyanserna är överförda av dem. Det här är helt enkelt ett sätt att bidra till att uppmärksamma översättarens ofta alltför osynliga arbete, säger Johannes Holmqvist, förlagschef på Tranan, i ett pressmeddelande. Stenar hade satts i rullning och 2021 tilldelades Nils Håkansons ovan nämnda bok Augustpriset i fackbokskategorin. Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning ger ett historiskt perspektiv och är så illustert och egensinnigt skriven att den definitivt hjälpt till att bekräfta översättargärningen. I höst kommer den ut i pocket. att läsa är att resa – Fram till i början av 1800-talet menades något annat än översättning. Översättarna tog sig stora friheter i att tolka, lägga till och dra ifrån efter eget huvud. Men när romanen blev viktig i svensk litteratur uppstod professionella översättare. De hade dock dåligt anseende och förblev frivilligt anonyma eftersom det ansågs larvigt och tramsigt att översätta utländska romaner, berättar Nils Håkanson och fortsätter: – När sedan romanen höjde sig litterärt i slutet av 1800talet blev det konst på en annan nivå och med ett annat anseende. Det dröjde dock till andra halvan av 1900-talet att översättarna skulle organisera sig fackligt och få en rimlig ersättning. Då fick man också en konstnärlig självmedvetenhet och utvecklade en arbetsetik där man skulle hålla sig så nära originalet som det gick såväl stilistiskt som innehållsmässigt. Nils Håkanson tycker det är konstigt att vi är så upptagna av det som är annorlunda i en översättning, att det är besynnerligt att vilja hitta fel och brister. – Varför vara upptagen med specifika ord när man i stort borde vara uppmärksam på vad som har uppstått och vad man vinner på översättningen? Nils Håkanson lärde sig ryska för att han var intresserad av Ryssland. Tyckte egentligen att det var tråkigt att plugga språk men upptäckte att han hade en fallenhet för översättningar. I dag översätter han från ryska, engelska och i viss mån ukrainska. Hans definition av översättning är att det är en omformulering av ett litterärt verk till ett nytt språk. Och att det med nödvändighet ger upphov till något nytt som inte fanns där tidigare.