Friluftsliv Ledare
Friluftsliv Brev
Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på: Carina Ahlqvist
Friluftsliv Nyfiken på: Adrian Clarke
Friluftsliv Kulliga Skåne
Friluftsliv Uppåt väggarna
upplev//klättring Att hänga med ut och klättra är
en bra ursäkt för en dag i skogen. Annie Brandin tar en fikapaus tillsammans med Saga och Theo Nikumaa. i skogen, även om det är 13-årige Leo som är mest engagerad i klättringen. När han klarat en led galant vill lillasyster Kajsa också försöka. Och pappa Jimmi kan inte riktigt heller motstå. – Leo tröttnade på att träna fotboll, så då föreslog jag klättring i stället. Och när man ändå är med honom där på träningen så kan man ju passa på att prova lite själv också, säger han. Jimmi Johansson ser många fördelar med klättringen. – Det är gott att komma ut i naturen. Och det som är bra med den här sporten är att det passar alla, och man kan göra det tillsammans. Blir Leo trött kan han ju komma ner, och så kan han säkra mig när jag klättrar. Och reta mig när jag inte hittar rätt grepp! skrattar han. Efter några lättare leder ger sig Jimmi på en lite svårare. Trots att han inte klättrat ute särskilt många gånger tar han sig hela vägen upp. En passage knixar han sig förbi på ren styrka. Niclas som står nedanför och säkrar drar efter andan. – Ja, alltså, det var ju inte där leden gick egentligen, men det gick ju bra det också. Lite oortodoxt! skrattar han när Jimmi firas ner, påtagligt nöjd med sin prestation. Allteftersom eftermiddagen lider fortsätter klättringen i olika konstellationer. Någon tar en paus, fikar, får i sig lite kaffe, bjuder runt kanelbullar. Ylva och Jonas har med sig Trangia-kök och fixar lunch. Gemenskapen i gänget är påtaglig, även om var och en kör på i sin egen takt och efter egen förmåga. Den som tror att klättring enbart är en extremsport där konkurrensen är stenhård och risktagandet stort borde nog följa med Sjuhärads klättersektion ut. Här handlar allt om att hjälpas åt. Det finns ingen motståndare att kämpa mot – den enda man tävlar mot är sig själv. Och kanske berget. – Det är ju lite av grejen med detta, att man inte behöver tävla, säger Svante Brandin. – Är det en fin dag tar man sin utrustning och ger sig iväg ut och klättrar tillsammans med familjen eller några kompisar. Det är inga matcher man måste vara med på, inte allt det där runt omkring med att sälja lotter eller kaffe en hel dag. I Sjuhärads klättersektion är nybörja»Är det en fin dag tar man sin utrustning och ger sig iväg ut och klättrar tillsammans med familjen eller några kompisar.« re i alla åldrar välkomna, från cirka fem år och uppåt. – Den äldsta nybörjaren vi haft var en dam som var 67 år, berättar Svante. Gamla Berget i Seglora har blivit ett välbesökt mål för klättrare. Här finns allt från riktigt lätta till medelsvåra leder, och gott om dem. Variationen gör att besökarna kommer från alla håll, och består av såväl nybörjare som riktigt rutinerade klättrare. Svante Brandin är noga med att påpeka att det är viktigt att klättrare sköter sig när de är ute. – Markägarbiten är förstås viktig. Här i Seglora får vi lov att parkera helt nära berget på en åker mot en mindre avgift, och lantbrukaren som äger marken håller efter sly och buskar. Det hade såklart varit mycket krångligare om vi varit tvungna att parkera några kilometer bort och promenera hit med all utrustning. Vill man börja klättra på en ny klippa krävs samråd med länsstyrelsen. – De kollar av vilka naturvärden som finns och ger rekommendationer, till exempel kan de avråda från att klättra vissa perioder när det är häckningstider. När solen börjar dala och några timmar gått, har de yngsta fått nog och begett sig hemåt. Nu är det mammornas tur. Karolina Hansen har skickat hem sonen Otto mrn själv är hon inte beredd att ge upp riktigt än. Hon visar upp sina kritade handflator, fulla av uppskavda valkar. – Jag borde inte klättra mer. Det gör ganska ont nu, faktiskt. Men jag vill köra en stund till ändå! Karolina klättrar med hela sin familj. Hennes bror tog med henne ut för ett par år sedan, och hon blev biten med en gång. – Det var ögonblicklig kärlek, säger hon. – Det är lite som meditation, fyller Anna Nikumaa i. – Man måste vara totalt koncentrerad, klättring sitter mycket i huvudet. Anna Nikumaa hör till de ledare som drog igång 2008. Men de senaste åren har det inte blivit så mycket klättring för hennes del. Förklaringen sitter i dubbelvagnen som står parkerad invid bergväggen – Theo och Linn, den ena två år, den andra ett drygt halvår. Men nu är det Annas tur. Karolina säkrar, ger tips om grepp. Sakta men säkert tar sig Anna upp till toppen. Och det går inte att ta miste på glädjen när hon firas ner i repet: – Fasen vad nöjd jag är nu! Nu kan vi åka hem! friluftsliv#2–2019 45
Friluftsliv Mat på fickan
Friluftsliv Det gömda Göteborg
Friluftsliv Test: Friluftsbyxor
Friluftsliv Vandring med skärgårdskänsla
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Sista ordet