Friluftsliv Ledare
Friluftsliv Brev
Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på: Carina Ahlqvist
Friluftsliv Nyfiken på: Adrian Clarke
Friluftsliv Kulliga Skåne
Friluftsliv Uppåt väggarna
Friluftsliv Mat på fickan
Friluftsliv Det gömda Göteborg
Friluftsliv Test: Friluftsbyxor
Friluftsliv Vandring med skärgårdskänsla
upplev//vandring trevligt folk, konstaterar Maria
nne Lindblom som har slagit följe med Hans Sandström. Hans erkänner att han har varit medlem i Friluftsfrämjandet i typ en kvart och detta är hans första resa med Friluftsfrämjandet. Hans fru gick bort i cancer för ett tag sedan och först nu är han redo att träffa nya människor. För Per Wirmén, som jobbar som rektor men ibland tar tjänstledigt för att guida i Laos, är det också första turen med Friluftsfrämjandet även om han har varit medlem sedan några år. Tony Eriksson med sin fru Madeleine Lagerwall är vana vandrare och har varit medlemmar i flera år, men inte varit på Utö innan. – Brukar vara kul att träffa nya människor, säger Tony som också ser fram emot att bli morfar i vilken sekund som helst. Några rastbänkar inbjuder till lunchpaus. Mattermosar och hembakta bullar dras fram ur ryggsäckarna. Mellan tuggorna konstaterar vi att världen är liten och att det nästan alltid går att hitta en röd tråd som binder samman dem man möter i världen. Gruvor och glass Militärens skjutövningar ekar genom skogen. Några stridsvagnar har ställts upp bredvid grusvägen vi vandrar på. Som utställning eller avskräckande exempel är svårt att avgöra. Plötsligt skriker något till och det flaxas mellan trädtopparna. – Är det en häger, undrar Tarja men Eva anar ugglor i mossen. – Näe en rovfågel, fastslår killarna i kör. – Militär drönare, skämtar Ola Lindgren på klingande gotländska och får alla att skratta medan en majestätisk häger svävar förbi i skyn. Ola har varit på Utö förut, då med barnen. Han minns med fasa hur maten tog slut när de var längst bort på Utö Storsand och allt han kunde erbjuda var en torr Utölimpa. Fast det var många år sedan är han fortfarande inte särskilt sugen på Utölimpa. Vi vandrar förbi ett skidställ (!) och »Mellan tuggorna konstaterar vi att världen är liten och att det nästan alltid går att hitta en röd tråd som binder samman dem man möter i världen.« närmar oss restaurangen Mattssons Kök där flakmopparna står parkerade på rad utanför. Strax tornar Utös kyrka upp sig intill åkrarna. Vi gör ett kort besök och får reda på att Kar de Mumma, eller revyförfattaren Erik Zetterström, är begravd här. I samma grav vilar även hans hustru, Marianne, som var en känd journalist och kåsör under signaturen Viola. Per tar oss med till Liljebergsgruvorna och berättar om Utös många järnmalmsfyndigheter. Invid värdshuset ligger de största gruvhålen och troligen är gruvverksamheten på Utö en av Sveriges äldsta. Grundämnet litium och den sällsynta mineralen holmquistit upptäcktes här. Gruppen viker av mot kvarnen som blivit Utös landmärke. Ola som gärna fotar övergivna miljöer går igång direkt och vill in i den stängda kvarnen. – Jag väntar till senare, vill ju inte ha så många vittnen, viskar Ola teatraliskt och ser finurlig ut. Vi promenerar förbi värdshuset och ner mot hamnen längs Lurgatan, gruvarbetarnas bostadskvarter som också huserat konstnärer och författare genom åren. Gustaf Hellström skrev Stormen över Tjurö och gjorde sig ovän med Utöborna. Precis som Strindberg med Hemsöborna på Kymmendö, använde Gustaf sig av öbornas karaktärer vilket inte gick hem i skärgårdsstugorna. Framme på Gruvbryggan hinner vi precis köpa varsin glass i Hamnboden innan båten anländer för att ta oss tillbaka till fastlandet. Waxholmsbåten navigerar skickligt ut från gästhamnen mellan de tajta sjömärkena. Gruvbyn försvinner i fjärran medan kvarnen dröjer sig kvar i blickfånget tills vi är långt ute på Mysingen. 72 friluftsliv#2–2019
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Sista ordet