NG Sthlm 1
”DET KAN INTE VARA FÖR MYCKET DÖD, DET MÅSTE FINN
AS LJUS OCKSÅ.” man har social fobi som jag, som har fått lov att gå till psykolog för att lära mig hur man pratar med folk. Jag kommer aldrig att bli en professionell minglare, men samtidigt har jag i mig att alla runtomkring måste må bra. Förutom att jag tar bort mig själv ur den ekvationen. JOEL ALME ÄR märkbart lättad. Men någon efterfest är det inte fråga om – hemma i Björkhagen väntar familjen och några middagsgäster. En öl i restaurangvagnen bara, och så långa samtal om texter, arrangemang och livserfarenheter medan X2000 rusar mot Stockholm. Vi börjar med att gräva i skivans spröda och avskalade sound. – Ickeproducerat, skulle jag kalla det, bestämmer Joel Alme. De första låtarna vi gjorde – Bort bort bort, Mina vänner och Så kanske vinden – spelade vi faktiskt in i ett hotellrum på Isle of White. Vi var där för att spela in i en kyrka, men det funkade inte. Så jag och Mattias Glavå tog med oss stråkkvartetten till hotellrummet istället, med en sån där gammal inspelningsapparat som i Mindhunter på Netflix, du vet, och en enda mikrofon. Det blev så bra att vi bestämde oss för att låta det styra soundet på hela skivan. – JAG BÖRJADE MIN karriär, om man kan kalla det så, med storskaliga arrangemang, med Sinatra och Walker Brothers som förebilder. Sedan har jag gått mer och mer mot det avskalade. Idag kan jag tycka att det var ett misstag att jag lutade så mycket åt pastischer förr. BAKOM DE DISTINKTA gitarrtonerna är stråkar, alltid i eleganta och luftiga arrangemang där en cello kan få eget utrymme, eller bara två violiner. Det är naket, vackert och mycket välgjort. – Varje millimeter av stråkarrangemangen är mina. Det har jag gjort ända sedan jag bad om hjälp med det på första skivan och fick ett för skolat resultat. Förra albumet var mer tematiskt. – Men jag vill ju alltid vara personlig, och det gör att det hursomhelst blir en helhet av det. Jag kan bli sådär nästan Aspergernoga med hur helheten ska vara – det måste bli ett sammanhang. Det finns sådana där oskrivna regler om att ett album måste börja med en låt som har en omedelbar hook efter 30 sekunder och kan uppmärksammas på Spotify, och det bryr jag mig inte om alls. Jag vill att det ska finnas en röd tråd och kan lägga två olika stämningar som Mina vänner och Fri som du direkt efter varandra för att gitarrljudet får en fortsättning mellan låtarna då. JOEL ALMES TEXTER är alltid fullständigt dokumentära. – Helt och hållet. Jag förstår inte hur jag skulle kunna låta bli att vara ärlig i det jag sjunger, jag vill nå djupt hos mig själv. Samtidigt måste jag balansera hur jag uttrycker mitt mående. Det kan inte vara för mycket död, det måste finnas ljus också. JAG KOMMER INTE undan är den mörkaste stunden på skivan. ”En liten sopa från Linne’/det blir aldrig någonting av dig, det har jag hört sen jag var tre/och den känslan sitter fast i mig, i varje litet steg”, sjunger Joel Alme, och summerar det med orden ”Ingen alls, jag är ingenting”. – Det är en berättelse om att bli kränkt för den man är. Vi lever i en tid där alla får diagnoser och får veta att de inte får plats. Så har det alltid varit för mig. Jag har aldrig varit tillräckligt grabbig för att vilja delta i omklädningsrumssnacket. Ändå är du en idrottskille. – Jo. Hockeyn var full av sådant. Jag kommer ihåg att när man var ny i laget skulle man bli… vad heter det… ”invigd”. Det innebar att de rakade av håret på den nye. Jag bara vägrade, och killarna i laget blev helt häpna. Men så gav jag ändå upp och lät det ske. Jag orkade inte. Jag hatar den grabbigheten. ATT HAN VEK ner sig den gången betyder inte att Joel Alme undviker konflikter. Tvärtom innebär hans skarpa reaktioner att han hamnar i konfliktfyllda situationer för ofta. – När niorna skulle nolla mig som ny sjua var det jag som nollade dem. Min mamma är likadan, hon låter ingen sätta sig på henne. Men det kan bli för mycket, jag exploderar i fel sammanhang ibland. När jag är ute med hunden och någon klagar på min hund är jag framme i deras ansikte direkt. Eller som när vi åkte båt med mina svärföräldrar i somras, och någon trängde sig vid bensinmacken, då tar jag strid. Min dotter säger åt mig, och det lugnar mig lite, men den sortens häftiga beskyddarmentalitet kommer naturligt för mig. Men hur undviker du att det slutar i bråk? – Andra backar. Då slutar jag. Men det finns inneboende i mig. När jag just hade blivit förälder letade jag upp ett ställe där jag kunde träna krav maga, en stenhård israelisk kampsport. Den går ut på att skydda sig mot knivar och pistoler genom fula knep mot en angripares hals och ögon. Det blev lite överdrivet. JOEL ALME HAR berättat att hans avlidne kusin Isak funnits med i texterna på varje skiva. Så jag antar att kusinen som fått en flaska vin i skallen i texten till Dom vet ingenting om oss är Isak? – Det är det. Det handlar om när jag var ung och jobbade på en krog. Mittemot låg ett ställe som hette Chrome, som var det värsta stället i stan, och där brukade Isak dyka upp ibland, speedad och blödande, och ville ha hjälp när han hade hamnat i bråk. Vi var så nära, mer än bröder med bara två veckor emellan oss i ålder, och vi var tillsammans varje dag under uppväxten. Han kommer alltid att finnas med mig. DET FINNS ILLAVARSLANDE stunder på Bort bort bort. Kronan inleder Joel Alme med textraden ”Som ung tog jag uppåt, nu lite äldre tar jag neråt”. – Det är ingen metafor, kan jag säga. Men sedan får man skörda det man får. Jag har inga problem med att visa att jag har haft problem, annars kan jag inte tala om dem som sitter där på krogen i texten. Att se den där abstinensen hos folk som sitter där, där en sekund känns som ett år. De har liksom glömt av var det började, vem de var. Alkoholen har tagit över. MEN DET FINNS också motsatsen. I Lätta steg sjunger han om ett möte som stärker, och lättnaden i att skapa en relation. ”Det var så länge sen jag såg nån i ögonen”, sjunger han, med en frasering som är kraftigare än på något annat ställe på skivan. – Jo, och lite falskt är det också, faktiskt. Det fick det vara. Det handlar om att ha gömt sig, och så en dag löser sig knutarna och man får vinden i ryggen. Det handlar om när jag just hade träffat min fru. Jag satt på tåget till Stockholm, jag var på väg, det var nytt, jag längtade. Att gå av vid centralen alldeles varm och ta tunnelbanan till Björkhagen där hon fanns – den lätta känslan ville jag uttrycka i Lätta steg. Jag har alltid ryggat undan och känt mig fel. Men det kan räcka med en endaste person så kan allting lösa sig. NÄR TÅGET FRAMÅT halv åtta på lördagkvällen rullar in på Stockholms central har vi pratat oss utmattade under närapå tio timmar, och anteckningsblocken är fulltecknade. Ändå finns några stenar vi inte hunnit vända på. – Vi hörs imorgon och fångar resten, ler Joel Alme tappert och hoppar in i en taxi med kurs mot Björkhagen och den lätta känslan. Joel Almes album Bort bort bort (Razzia/Sony) finns ute nu. Trippla spelningar i Göteborg och Stockholm infaller vilken dag som helst, och i januari och februari reser Joel Alme runt Sverige för en tidig vårturné. NR 10, 2019 | NÖJESGUIDEN 35