MITT VAPEN H unden Iceman viftar glatt på svansen
och travar iväg. Vi följer efter på lagom avstånd. Då och då vänder sig hunden om för att kolla att vi är med. Han nosar, vädrar i luften. – Han är helt klart intresserad, säger Mikael. Snart hittar vi tre vildsvin, en gylta och två galtar varav en riktig bjässe med rejäla betar. Mikael avvaktar lugnt. Han är inte ett dugg orolig för att Iceman vara för våghalsig i sitt första möte. – Det är bara att ta det lugnt och harmoniskt och låta hunden ta det i egen takt... Att dundra fram och börja klappa och tjoa för att få vildsvinen att börja springa, det tror inte Mikael på ett dugg. Det är att ge hunden fel signaler, konstaterar han. Iceman närmar sig vildsvinen och skäller till, men vänder på en femöring och söker tryggheten hos husse när ett av vildsvinen gör ett litet utfall. Mikael låtsas inte om honom och efter något ögonblick vänder hunden åter mot de spännande svarta varelserna bland granarna. – Jag är fascinerad av spetshundar, oavsett ras, säger Mikael, de jagar med alla sina sinnen. Iceman har ställt ett av vildsvinen. Nu kan det bli lite spännande. För det är ju inte den han skäller på som utgör hotet. Det är den som helt tyst gömmer sig i granen intill för att i ett obevakat ögonblick kasta sig fram och anfalla som är den farliga i sammanhanget. Iceman är givetvis försedd med väst, här i Skåne är det knappast någon hundförare som vill utsätta sin hund för risken att slitas upp av ett par otrevliga vindsvinsbetar. Efter en liten stund känner sig Mikael nöjd med dagens träningspass. Iceman har blivit intresserad av vildsvinen, han har skällt på dem, de har sprungit lite och alla är nöjda. Iceman hoppar gärna in i sin bur, han är trött i huvudet nu. – Vildsvinen är ett fantastiskt intressant vilt. Riktiga opportunister och