DT 1
Intervju Tack. Skulle du ha lust att käka lunch p
å Riche i morgon? Jag vill diskutera en sak. – Sure thing. frågar varandra hur man mår? En vänskaps viktigaste beståndsdel kan väl vara att man skrattar åt samma saker? Men han har blivit jävligt bekväm. Jag vill att vi ska ut på vägarna mer. Det känns inte som att han vill det. Nu ringer Fredrik förresten… Ge mig telefonen. – Okej. Tja Fredrik. Filip säger att du blivit för bekväm för att åka ut på vägarna. Håller du med om det? – Jag håller med om att han tror att det är så. Jag är mycket kräsnare mot idéer än vad han är. Varenda program vi någonsin gjort har han vid något tillfälle de tre senaste åren slängt fram att vi borde göra igen. Men jag vet ju att skulle tycka det vore kul att göra 100 höjdare en gång till i sju minuter. Ska vi ut på vägarna måste vi ha en idé först. Man kan inte ta vägarna först och idén sen. Han tror också att det är jättelätt att göra ett reseprogram med hans logistik i Los Angeles. Bekväm, my ass. Blir Den sista resan er sista resa? – Jag har ibland tänkt att metabetydelsen av titeln är att det är den sista resegrejen vi gör. Jag ska slänga fram det någon gång när premiären närmar sig så att han får riktig jävla ångest. ”Vet du vad Filip? Det är slut. Jag klarar mig.” Han ska inte ta mig för givet. Han säger att du aldrig har frågat hur han mår. – Det stämmer ju inte heller. Han vill tro att jag aldrig har frågat honom hur han mår för att det passar in i någon slags aspig diagnos han tycker det är kul att sätta på mig. Han har en enorm förmåga att forma världen så den passar honom. Du ska få prata med honom strax… – Du får prata hur länge du vill. Jag ger tillbaka Filips telefon och tar de första klunkarna av kvällens åttonde öl. När han lagt på säger han att han brukar fantisera om att vara så rik att han kan dela ut stipendium till människor som gör helt meningslösa saker. Jag glömmer snart bort att jag har en intervju att göra. När det blivit dags att bryta upp är vi så insyltade i ett samtal att jag även håller på att glömma att betala. Bartendern ropar efter oss. Undertecknad återvänder skamset till bardisken och förklarar att det givetvis inte var meningen att smita från notan. – Det var inte pengarna jag brydde mig om. Jag ville att du skulle säga hejdå till mig, säger hon. – Hur har du ens tänkt att jag ska få läsarna att tro på att du verkligen sa sådär? – Va? – Nevermind. Vi säger hejdå på Stureplan. Filip ska med 03.30-kärran till Los Angeles och jag ska hem och läsa en biografi om Anders Zorn som Fredrik nämnt i podden. Nästa dag ses jag och Fredrik som planerat på Riche. Är det en slump att ni gjort två filmer om Filips barndom men ingen film om din? – Ganska tidigt efter att vi började jobba ihop skrev vi en bok om våra barndomar som hette Två nötcreme och en moviebox. Han hade djungeltrumman.se 21