DT 1
Intervju Att man blir starkare av motgångar är en
ganska trött kliché som ofta används som efterkonstruktion. För det finns såklart många som inte skulle hålla med. Men i Ivorys fall är det sannerligen ett talesätt som känns passande. Trots tragiska bortgångar, en dos social utsatthet och en tio år lång karriär utanför etablissemanget har Nicky Osenius Kouakou ändå lyckats hålla sig på två ben med en fast tro på sig själv och det han gör. Mycket har han att tacka musiken för. Till en början var musiken en flykt från det jobbiga. En period då han inte hade intresse av att begrava sig i problemen, utan istället lät musiken bli hans frizon. Nödvändig eskapism, om man så vill. Den mörkaste tiden upplevde han redan som 20-åring, då hans förstfödda son Cedric drabbades av den mitokondriella sjukdomen Alpers syndrom. Enligt läkarna skulle han inte leva mer än två år, men trots det fick han sju relativt stabila år innan han lämnade jordelivet. Något som förstås drabbade Ivory hårt, men som han tidigt bestämde inte skulle bli en anledning till att ge upp. – Men det har påverkat mig på många sätt. Jag släppte Molnfällan när jag var 25 men jag ville nog släppa mycket tidigare, säger han och berättar att han initialt inte ville starta en musikkarriär när han visste att hans son inte skulle klara sig. – Först ville jag inte ens acceptera det, men jag visste någonstans att det skulle bli så. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag tappa allt och bli horsare? Jag vågade inte ens släppa musik, ifall jag skulle behöva sluta. Så tänkte jag faktiskt, nu när jag minns tillbaka. Den lättsamma musiken som utgör Ivorys klassikerstämplade debut ”Molnfällan” står i stark kontrast till tiden den skapades och formades på många sätt som en motvikt till mörkret. En tid då även hans pappa drabbades av sjukdom under processen. Ett år efter släppet skulle cancern ta även hans liv. – När Cedric gick bort gjorde jag samma sak. Jag var helt själv och avstängd i någon vecka, sen tog jag polarna och drog till Colombia och filmade videon till ”Så långt bort”. Fortsatte jobba bara. Så jag tågade på och det har väl också varit som en flykt. Jag kan känna att jag hade behövt stanna upp mer. Det har påverkat mig tills idag, jag har inte tagit det som man ska och gått till psykolog och sånt. Jag har varit där och nosat men inte riktigt fullföljt det. Tror du att du kommer komma dit? – Ah. Jag tror jag behöver det. Jag har börjat med det nu på senare tid. Det känns som att det hjälper mig och jag tror att någonstans får man också bara acceptera och leva med det. Jag har saker som är väldigt bra i mitt liv också, jag har en ny son nu som är väldigt lik honom, sjukt nog. Så det känns lite som att få igen det. Du har tidigare beskrivit att det känns som att något i ditt liv har fattats, känner du fortfarande så? – Man känner väl alltid att något fattas. Men mindre än på den tiden. Om det är något som fattas så är det Cedric, för han är en unik person och ingen kommer kunna ersätta honom. Annars blev livet bra asså, bättre än jag trodde då. Ivorys pappa var målvakt på hyfsad nivå i Elfenbenskusten och en kort sväng i Frankrike. Rapparen själv togs ut till Upplandslaget när han tillsammans med sin mamma flyttade till Norrtälje. Den tidiga uppväxten skedde dock i Hagalund i Solna och familjen besökte ofta AIK:s klassiska hemmaarena Råsunda, där bland annat hans brorson Christian Kouakou senare 28 djungeltrumman.se