Svensk Golf 1
Under denna period sökte sig gubbarna ovan främst
till engelska inlandsbälten som Leeds och Surrey. Men den gyllene erans arkitekter hade troligen inte heller protesterat vilt om de fått möjlighet att sätta spaden i Jyllands magra sandjord. Marbaek-banan byggdes dock långt senare än Sunningdale och andra signaturbanor från perioden. Men under rondens gång blir det ändå övertydligt att markens förutsättningar med fast hand knuffat hålens upphovsman Fredrik Dreyer rakt in i detta levande arkitektoniska formspråk. Banan behåller sitt distinkta tempo även under inledningen av andra nio när ett antal intressanta skogshål av generösare snitt radas upp. Fast den riktiga smockan kommer mot slutet när ljungen åter blir det dominerande elementet och en samling riktigt vassa hedhål får stänga Marbaeck. Några av de moderna och budgetmässigt större proPersonligen är jag mer intresserad av att koda av det som placerats på tallriken framför mig. Restaurangen Dronning Louise kallar det för stjerneskud. Uppläggningen hade troligen gett Leif Mannerström industristark migrän, men anrättningens kladdiga skepnad blir ändå sekundär då de färska råvarorna gör sitt jobb och mer därtill i gommen. Det hela artbestäms till slut som en marin club sandwich där räkor, kaviar och en stekt fiskbit får trängas på en brödbit. E jekt som byggts i Danmark under 00-talet har vassare greenområden och mer utstuderad bunkersättning. Men pratar vi äldre banor så är Marbaek, i konkurrens med Jyllands andra pärla Silkeborg, en av landets absolut starkaste kort. D RYGT 20 MINUTER EFTER att vi sagt tack och hej till Esbjergs GK framstår inspelet mot tolvans upphöjda green som något enklare än att pressa igenom bilen genom hotellets osannolikt trånga nedfart till garaget. Staden presenterar sig därefter på allvar när gardinerna skjuts undan och jag ser den hamn som fortfarande är Esbjergs pulsåder. Nere på kullerstensgatorna råder det inte heller några större frågetecken om var jag hamnat. Likt Marseille eller Rostock är detta en stad som i stor mån lever och andas sjöfart. De pittoreska fiskelägena får dock stanna uppe i Skagen. Här är det istället mer råbarkade miljömässiga markörer som markerar Esbjergs nära förhållande till havet. Både i form av containerbestyckade långtradare som kryper fram på infartsvägarna till de rustikt sunkiga hamnkrogar som dominerar bakgatorna några kvarter från den intima stadskärnans centrala torg. Precis dit har jag styrt stegen under de timmar som finns kvar av denna sensommarkvälls dagsljus. En kort bit därifrån håller de sista turisterna på att runda av fyndjakten på den oändliga Kongensgade. Danmarks längsta shoppinggata både frestar och avskräcker med en utdragen mix av multinationella kedjebutiker och mindre specialbutiker. För många är det inte helt oväntat stoppen med stilenligt strama danska designprodukter som främst lockar. LIVFULLT OCH LEKFULLT. Bland svackorna och dalarna på Fanö väntar slag som sätter kreativiteten på prov. TT HALVT DYGN SENARE hade jag mer än gärna klämt ett stjerneskud till, som sen frukost. Men istället sitter jag och sniffar dieselångor inne i bilen. Det förblir oklart om det är Fanöfärjans dunkande motor eller någon tomgångsvevande långtradare som ligger bakom detta atmosfäriska inslag. Men vadå. Endast en dryg kvart ska tillbringas på Nordsjön och båten som tar mig till Fanö. Där välkomnas jag av Nordbys minimala stadscentrum. Ja, det är troligen så nära ett danskt Marstrand man kan komma med trånga gator där små butiker, caféer och restauranger radas upp. 30 000 turister uppskattas årligen mötas av denna vy. De tar sig främst hit för att hänga på någon av öns ändlösa sandstränder, där många vind- eller kitesurfare gör sin grej. Det tar inte många minuter innan bilen parkeras framför en tegelbyggnad med texten ”Fanö Golf Links 1898” inmurad över dörrkarmen. Klubbhuset är visserligen helt tomt, och under renovering vilket delvis nedrivna väggar och innertak skvallrar om. Det dröjer först fram till det femte hålet innan jag ser en avlägsen silhuett av en annan spelare framträda på banan. Peggen trycks bestämt ned i astroturfmattan, siktet ställs in i riktning mot det väderbitna träkrysset som sticker upp nyfiket i dynformationen. Jag vevar till en järnfemma och hoppas att den ska bära alla de 165 meter motvind som väntar fram till hålets dolda greenområde. Danmarks enda linksbana breder ut sig åt alla väderstreck runt om mig, när jag väl kommer fram och hittar bollen retfullt kort om den begränsade greenytan. Hålet i fråga är ett av de nio som lades ut av skotske pron Robert Dunlop under 1900-talets absoluta gryning. Jag har rört mig upp över en av de massiva dynformationer som löper genom området och äntrat en av banans högsta punkter. Fanö löper över otyglad och finfin linksmark som är betydligt mer dramatisk än vad Falsterbo har att tillgå. Men övertaget mot den svenska kusinen stannar till stor del vid denna punkt, om vi inleder en mer ingående akademisk granskning av designen. En stor del av Fanös charm ligger dock i hur banan ännu idag lever vidare som både råhuggen och en smula primitiv naturlinks. När ett närliggande markområde blev tillgängligt i början av 00-talet skapade också klubbchefen Stephen Lassen ett antal nya hål med samma minimalistiska SVENSK GOLF | 10 2016 63 «