Nolltretton 1
Benjamin Ingrosso Pink Velvet Theatre Har Sverige
fått en ny superstar? Svaret är enkelt… Ja! Det går inte längre att ducka för denna 27-åring som länge ansågs som talang, men som nu gått från att vara lovande till att bli närmast folkkär. Det musikaliska och teatraliska arvet finns ju som bekant där, för vem har väl undgått och missat Wahlgren och Ingrosso-gängets framfart i såväl tidningar som på digitala plattformar. Att bli tagen på allvar som artist i branschen och hos vanligt folk har nog inte alltid varit helt lätt, men med bra låtar och en artistaura som få kan mäta sig med så börjar Benjamin nu nå toppen av sin karriär. På sitt femte album har Benjamin tagit hjälp av Vincent Pontare och Salem Al Fakir och resultatet är en funkig retroskiva med feelgood-rytmer och melodier. Det är svårt att inte ryckas med när Benjamin släpper loss i bl a ”Kite”, ”Angela”, ”Honey Boy” och ”Look Who´s Laughing Now”. Soundet på skivan ska inte heller underskattas, det ger Benjamin den där extra tyngden och trovärdigheten. Det hade säkert varit lätt att producera ”vanliga” kommersiella poplåtar och då hamna i samma fack som många andra artister, nu går Benjamin sin egen väg och den musikaliska kostymen passar honom här alldeles utmärkt. Det snackas om utlandslansering och det här kan räcka långt… riktigt långt. (JL) Per Gessle Sällskapssjuk D-A-D Speed of Darkness Vi måste börja med att ta upp elefanten i rummet: att Gessle nu åker runt med en ny upplaga av Roxette där Lena Philipsson ersatt den avlidna Marie Fredriksson. Nog för att Halmstadsonen länge anklagats för att var en cyniker av stora mått, men där passeras väl ändå någon slags anständighetens gräns? Om han nu vill fortsätta köra Roxettelåtar kan han väl fortsätta göra det under PG Roxette eller något annat namn? Nåväl, på skiva har Roxette varit stendöda i över 20 år. Och detsamma kan väl sägas om både Gyllene Tider och Gessle som soloartist. Senaste hitsen med Gyllene Tider fanns på “Finn fem fel” 2004 och som soloartist var “Son of a plumber” 2005 senast som Gessle gjorde något som satte sig hos folk. Kan ni nämna titeln på hans fem senaste soloplattor? Eller en enda låt från dem? På senare tid har Gessles dragit sig musikaliskt mot country, eller snarare så som Gessle tror att country låter. Så även här, där han kallat in folk som nämnda Lena Ph, Molly Hammar och Amanda Ginsburg som duettpartners. Det låter helt ointressant och här kommer tre skäl varför: 1. Gessle sjunger så Gessleaktigt att det blir parodiskt. 2. Gessle är 65 men har inte låtit artistskapet gå i takt med sin ålder, vilket gör att hans redan platta texter blir ännu fånigare. 3. Låtarna är helt enkelt för svaga. (TP) Jag verkligen älskar D-A-D:s första plattor fram till "Riskin´it all" som kom 1991. Sedan dess har de släppt otaliga plattor ingen av dem har hållit samma klass över ett helt album som de tidiga alstren. Visst har det funnits guldkorn till låtar här och där sedan dess, men den absoluta toppklassen som helt album har saknats. Dock ska sägas att det aldrig faller igenom helt, det är de för rutinerade för. Nu för tiden är de mest kända för att vara ett sjuhelsikes liveband som alltid levererar när de står på scen och framför sin svängiga garagerock med lite countryinslag... och det får vi tacka för. På nya plattan "Speed of Darkness finner vi ett par spår som för oss lite tillbaka till bandets storhetstid. Vi har "1st, 2nd & 3rd", Keep that mother down", "Live by fire" och "The Ghost". Tyvärr innehåller skivan även ett antal svagare låtar som den svaga öppningslåten "God prays to man", samt även "Strange Terrian" och "I´m still here" är låtar som mer känns som utfyllnad och inte tillför plattan något. Så Disneylandgrabbarna försätter att ge oss ojämna och spretiga plattor som varvar toppar med dalar, något som de gjort på närmre tio plattor sedan början av 90-talet. Men vill man få valuta för pengarna ska man se dem live, för där fortsätter de att leverera på topp. (BN) Nadja Evelina En popprinsessas dagbok Ibland är det lätt att tvivla men det kommer faktiskt ny, bra svensk pop hela tiden. Ett sådant exempel är 29-åriga Bollnästjejen Nadja Evelina som nu har gett ut sitt tredje album med svenskspråkig pop i skarven mellan det alternativa och det radiovänliga. Första singeln “Finast utan filter” kom 2016 och debutalbumet “Vi?” 2019. Det följdes upp av “Aska, glitter och annat som försvinner med vinden” 2021 och nu har hon tagit de tio bästa historierna ur sin dagbok och gjort musik av dem på sin tredje fullängdare. I tio spår ältar hon gamla relationer och gräver i sin ångest i personliga och vardagsnära texter. Oj, det låter tungt och dystert, tänker ni kanske? Nejdå, Nadja lirar trevlig pop med lättillgängliga melodier och luftigt sound, lite som en Veronica Maggio med mer kredd och indieattityd. Och jag gillar vad jag hör. Plattan har egentligen inga svagheter utan är en jämnstark skiva med bra låtar rakt igenom, och konkreta texter som håller uppe intresset. Singeln “Fuck up” sticker ut lite extra och “Kyss mig” förtjänar att bli en lika stor hit som Sixpence None the Richers “Kiss me”. (TP) NOLLTRETTON 45 Foto: Jonathan Perlmann