Svensk Golf 1
grundlighet. Det hela började med att vår vackra
matsal i lägenheten i Stockholm inrättades till en komplett golfakademi. Ett tilltag som nästan kostade äktenskap och grannsämja. Matsalens mattor rullades ihop, möbler och takkronor fi ck lämna plats för en uppsjö av hjälpmedel direktimporterade från världens alla hörn. Nät, golfmattor, putthjälpmedel, speglar, instruktionsfi lmer, metronomer, siktverktyg och allehanda mekaniska och elektroniska manicker införskaff ades. Lyckligtvis lyckades hustrun avvärja planerna på att bryta upp delar av det gamla parkettgolvet av ek. Jag förstod också att det fanns ett avstånd som var viktigare än från 100 meter till fl aggan. Det var det korta avståndet på cirka 22 centimeter mellan öronen. Detta resulterade i att jag slukade all litteratur om mental träning och hade Bob Rotella, Vision 54 och travar av böcker om mental träning som nattlektyr. Som om detta inte var nog etablerade jag ett nära samarbete med en coach från Skåne som till vardags tränade europeiska tourspelare att bli mentalt starkare. UNDER DE NÄRMASTE fyra månaderna tränade jag dagligen i timtal. Det blev ganska många chippar, pitchar och puttar och inget lämnades åt slumpen. Lärde mig att förberedelserna inför slaget var lika viktiga som själva slaget. Timmar ägnades i ”think box” med visualisering, triggers, fokusering och andning. I ”play box” handlade det om avslappning, att inte frysa fast, om döda händer, tempo och att slå till bollen inom 6–8 sekunder vilket är ungefär den tid som muskelminnet kan minnas en instruktion från hjärnan. I loggboken gick utvecklingen att följa. Jag gjorde framsteg, stora framsteg och såg med stigande förväntningar fram mot säsongstarten 2008. Eftersom vintern varit hård och våren sen skulle det dröja innan golfsäsongen startade. Vad jag då inte visste var att ödet hade andra planer i beredskap och inom någon månad skulle jag hamna i ett vägskäl mellan liv och död. TUMÖREN VAR STÖRRE och ingreppet mer komplicerat än väntat. Efter tio timmar på operationsbordet var det över och jag var nu delvis förlamad från midjan och nedåt. Jag levde men inte mycket mer och stod inför mitt livs största utmaning – och jag bestämde mig för att mobilisera alla krafter för att komma tillbaka. Efter intensivvård följde en lång och mödosam rehabilitering. På Rehab Station i Solna började kampen för att återerövra livet. Från rullstol via gåbord till rullator och kryckkäppar. Jag tränade oavbrutet och skaff ade en liten röd anteckningsbok. Ett sätt att orka kämpa var nämligen att hela tiden mäta framstegen. Efter ett halvårs träning tog jag de första tre stegen utan stöd och efter ytterligare några månader kunde jag för första gången hålla balansen i hela tolv sekunder. Jag uppmuntrades av framstegen men ville mer. Insikten att allt i stort och smått går att förbättra gav mig energi. Den mentala träningen som jag lärt mig av golfen var till stor nytta. g glö al Målbilden var att återigen kunna gå och kanske en förhoppning om att någon gång kunna spela golf. 2011 HAR SPORTSPEGELN ett reportage om en kvinnlig elitgolfare som mist ena benet men ändå kan spela fantastisk golf. Detta inslag inspirerar och jag bestämmer mig för att försöka återerövra golfen. Jag beslutar mig för att åka till golfklubben tillsammans med min dotter Anna. Det blir ett kärt återseende bland gamla medlemmar och jag byter några ord innan jag spänt letar mig fram till en avskild plats på rangen. Utan balans eller känsel nedanför knäna, med skenor på fötter och ben och stelopererad med 18 plattor och 50 skruvar i ryggen ska jag nu alltså försöka få iväg mina första golfbollar på fl era år. Det går över förväntan. Jag lyckas få iväg bollen och ibland riktigt långt och det här är det kvitto jag behöver för att våga drömma om en riktig comeback. I utmaningen ligger att utveckla en sving som passar mina fysiska förutsättningar och som är tillräckligt robust för att fungera ute på banan. Påverkad av Butch Harmon och David Leadbetter skulle jag beskriva min nya 2.0-sving som en ”Stack and Tilt” med en ”one piece take away”, handleder som sätts tidigt, mycket överkroppsrotation, fl ack infallsvinkel med händerna före i framsvingen och med Hogans vänstra handled i träffen. Jag brottas fortfarande med mina halva ” Lyckan över att få upp e lleva gräset gröna sidan eva g äs från den a s aldrig.” pp-pp räset en istället förle fe wedgar och vacklar mellan två ytterligheter nämligen att använda Phil Mickelsons teknik ”hinge and hold” eller Steve Strickers alltmer utbredda ”straight arm pitch”. Tyvärr skulle nog grabbarna på hemmaklubben säga att min sving är lika snabb och ser precis likadan ut som den gjort de senaste 40 åren. ’6 feet under’ glömmer jag TRÄNINGEN GÅR relativt bra och i månadsskiftet maj/juni 2013 – alltså på dagen fem år sedan den golfrunda som jag trodde skulle bli min sista – känner jag att det är dags att testa svingen i skarpt läge. Jag åker ut på samma bana, Sollentuna GK, som jag spelade senast och lyckan över att få uppleva gräset från den gröna sidan istället för ”6 feet under” glömmer jag aldrig. Och hur gick det? Inte lika bra som senaste gången, men med 33 poäng på handicap 24 upplever jag ändå en nästan overklig spelglädje. Med idog träning har jag idag lyckats komma ner till handicap 18. Paradoxalt nog är min snabba golfsving numera en fördel eftersom jag hinner slå till bollen innan jag tappar balansen och ramlar omkull. Kirurgen som opererade bort alla nerver lämnade i missriktad välmening den nerv som orsakar putt-yips. Men svårigheter och handikapp är till för att övervinnas och jämfört med Rory McIlroy eller Henrik Stenson är vi ju alla i någon mening handikappade. Jag har fått golfen tillbaka i mitt liv. Erfarenheterna har ändrat min attityd till sporten i väldigt stor utsträckning, men inte fullt ut. Jag skulle gärna skriva att jag idag med jämnmod kan acceptera en trippelbogey. Men i så fall vore det påståendet den enda osanningen i min berättelse. SVENSK GOLF | 5 2015 75