NG Malmö 1
WAY OUT WEST 2019 FOTO: HILDA ARNEBECK Det är ren
are, fräschare, bättre toaletter, godare mat. Vi märker ju en stor skillnad idag att de dyrare biljetterna säljer slut först, så var det inte tidigare. Det finns ett uppenbart ökat intresse för en högre komfort. Samtidigt, om jag var 18 år och mer intresserad av fest än musik skulle jag inte åka till Way Out West. Där kostar ju en öl 69 kronor och på Roskilde kostar den 30 kronor. – Det är skitsvårt att göra en bra festival. Du ska hitta något som passar alla och folk ska få värde för sina pengar. Vi har 150 programpunkter under Way Out West men om du primärt åker dit för att se två band och dricka öl med dina kompisar, ja då kan det uppfattas som dyrt. Sett till vad man får är det samtidigt sjukt prisvärt. En stor klump är inte dedikerat musikintresserade men det är ju det som är det fina med, mångfalden. Musiken kommer oavsett alltid vara vår viktigaste ingrediens. JAG MINNS INTE Woodstockfestivalen för jag fanns inte då men är det verkligen så stor skillnad på festivalande då jämfört med idag? Utöver givna faktorer såsom att det i nutid finns fungerande toaletter, mat och vettig säkerhetsstandard? Och idag har folk skor på sig (den vanligaste skadan under Woodstock, enligt tidsskriften Times Magazine, var såriga fötter). Dock verkade folk verkligen ”come together”, uppskatta och njuta av musiken sett till vad en hört och läst. JAG ÄLSKAR LYX men vore det ändå inte en idé att drastiskt försämra standarden på festivaler för att tvinga besökare att se en konsert istället för att sitta på höbal ”PLÖTSLIGT MINNS JAG GRÖNA SMS, ALKOHOLUTSLAG OCH UBER SOM AVBOKAS MED SPIRANDE VÄRME.” 34 NÖJESGUIDEN | NR 12, 2020 och dricka naturvin eller peka på Tish club och säga: ”Där har HM:s arvinge fest med influencers”? Om brassestolen med pizza i mun gjord på återvunnen plast inte var så skön skulle jag kanske rest mig och sett Titiyo men det gjorde jag inte. Och om 90 procent av alla törstiga företag slutar locka med ”Vi bjuder på dryck”-dagsfester där det man får är en drinkbiljett i singular (aj, red.anm) kanske festivalbesökare inte vaknar upp suicidala på söndagseftermiddag och vill dö efter en trippx3 till technotunneln med vetskapen att de inte sett en enda spelning utöver Studio Barnhus på Bananpiren. FÖRUTOM WOODSTOCK FINNS ett något mer samtida exempel på att lägre standard inte alltid är av ondo. Vem minns #lex ’Smash fest 2019’ när Robyn uppträdde på Sjöhistoriska? En del har förträngt det som ett steg i traumahanteringen men många glömmer aldrig den ödesdigra kvällen där drygt 20 000 personer var i sjönöd. Vittnesmålen om totalt kaos strömmade in – i en artikel i Gaffa från i fjol rasade besökarna över att det framkommit att pizzorna som såldes både ändrat pris OCH storlek under kvällens gång. Nej, det fanns inte pizza till alla och folk köpte sju xcider istället för två – gott. Bajamajorna var så överfulla att jag literally fick svamp i underlivet men de som överlevde svälten vet att det var en av de bästa konserterna på länge. Vi hade överlevt ett trauma och som vi blev belönade. Om detta berodde på uppträdandets kvalité eller på den bristande logistiken är svårt att bevisa såhär i retrospekt. Det gjorde mig om inte annat påmind om att lite kognitiv dissonans inte kan skada. Upplevelsen förhöjs när du känner att du gått genom eld för den, i mitt fall blev det en antibiotikakur mot svamp. Så vad saknar jag egentligen med livemusik? EFTER INTERN AVSTÄMNING med mina organ saknar jag inte berusningsmedlen, sömnbristen, ciggen eller de oregelbundna måltiderna. När jag bortser från de uppenbara tecknen på begynnande ålderdom är det dock i slutändan precis det som fattas mig. PATRICK FREDRIKSSON SAKNAR Smålandsrullen men framförallt ”sommaren, ölen och vännerna”. Det är så banalt och jag inser att jag är den personen jag säger mig avsky, detta har varit en offentlig uppgörelse med mitt självförakt över min kärlek till det enkla i livet. Det verkar inte te sig bättre än att jag behöver pudla och plötsligt minns jag gröna sms, alkoholutslag och Uber som avbokas med spirande värme. TINA MEHRAFZOON DRÖMMER sig bort till James Blakes spelning på Way out West för några år sedan. – Jag saknar en fysisk bas dånande i min kropp, den typen av bas som får näsvingarna att fladdra och det känns som att lungorna ska trilla ner i magen. VID HENNES ORD gör ett embryo jag trodde dött sig påmint. När jag visualiserar mig själv i ett publikhav vidgas mitt solarplexus och börjar pulsera. Jag har förbarmat publikrestriktioner för att här resonera i vad det egentligen är jag saknar, tänkt att jag inte saknar det alls. I slutändan är månne allt detta för att slippa öppna dörren till min riktigt stora sorg — kommer vi behöva gå ännu ett år utan livemusik?