NG Malmö 1
Film ”JAG ÄR INDIEPOPENS SVEN WOLLTER” Han är den
mest kända Parkinsonsjuka svensken och en symbol för att livet sällan blir som man tänkt sig. Med andra ord den perfekta personen att sammanfatta det här året med. TEXT: KASIA SYTY JAG RÖS AV tanken på att behöva wrappa upp filmåret 2020. Det enda jag har att komma med är att jag vill gå på bio. Jag säger som Winona Ryder: Nothing will ever replace that. I want to live inside a cinema theatre, with a bathtub, a bike and a bed, and just watch movies. Don’t @ me. JAG RINGER DOKTOR Kosmos-frontmannen, artisten, journalisten och manusförfattaren Uje Brandelius och ber honom att summera det här året. Filmen Spring Uje, spring i regi av Henrik Schyffert, baserad på Ujes liv före och efter diagnosen Parkinson som kom likt en blixt från en klar himmel när han fyllde 44, fick stående ovationer på Göteborgs filmfestival i februari för att sedan, istället för att visas överallt, gå i coronaide. – Jag är verkligen förföljd av saker som ligger utanför min kontroll. Min tanke i mars var att avsätta tid för biopremiär. Det skulle hända en massa saker kopplade till filmen och jag skulle prata om den i en massa i tidningar, radio och teve. Le mot folk, åka runt… Och sedan blev det ingenting. Är inte din devis att hålla dig oförskämt positiv till allt som livet ger? – Det vette fan. Jag är en ganska gnällig gubbe men när det gäller de stora linjerna försöker jag kanske hålla det ganska positivt ändå. Jag är glad att visningen på Göteborg filmfestival blev av för det var liksom ett kvitto på att jag har gjort någonting bra. Jag kunde slappna av på ett annat sätt. Och gå in i den långa coronadvalan. FÖRUTOM UJES LIV bygger filmen Spring Uje, spring på en scenföreställning med samma titel som gick för fullsatta hus i hela Sverige, om vilken en DN-recensent 2016 skrev: ”Den borde filmas och sändas i tv på julafton varje år.” Förutom filmen har du gjort radioteater, en hyllad scenföreställning, haft sommarprat. Allt på samma tema: dig själv och din sjukdom, ”livet, kärleken och dagishämtningar”. Känner du dig inte trött på Uje Brandelius och hans Parkinson? – Jag är extremt trött på mig själv faktiskt. Men varje grej du nämnde där: radioteatern, scenföreställningen, jag gjorde också en skiva; varje gång har jag tänkt på vad som vore bäst för formatet. Och vad som är bäst för storyn. Jag har förhållit mig ganska fritt till sanningen för att försöka göra en bra film eller en bra radioteater. Men självklart är min story samma story hela tiden och det är min jävla sjukdom och det är livskris… När jag såg filmen tänkte jag direkt på att det mest intressanta kanske vore att träffa din familj som medverkar i filmen. Få deras perspektiv på allt istället för att hela tiden bara få Ujes perspektiv. De har ju ställt upp på att vara med i filmen och spela sig själva. Imponerande, minst sagt. – Ja, verkligen. Jag är oerhört tacksam för det. Men framför allt är jag tacksam för att de var så himla bra. Jag hade ingen aning om det. De har varit briljanta allihopa. En jävla bonus. Har du tänkt på att du har varit ganska outhärdlig som familjemedlem under den tid då du fick diagnosen? Det syns väldigt tydligt i filmen. – Det är någonting som man tänker på hela tiden när man har en sådan här sjukdom som blir sämre hela tiden. Står min familj ut idag? Pallar min familj ett halvår till med den här surgubben? Den här sjukdomen har inte bara drabbat mig utan hela min familj. Nu har de drabbats ganska extremt eftersom de även fick vara med i en film. Det är kanske inte alla anhöriga som tvingas till det. Har filmen varit ett sätt för er att bearbeta det också? – Om att bearbeta betyder att man glömmer bort skiten för en stund och har lite kul så är svaret ja. Om det betyder att man får djupare insikter som man kan använda senare så är svaret nej. Den här konstnärliga resan har inte gjort mig visare på något sätt. Du har gått och blivit lite folkkär och du kommer att bli så ännu mer när den stora publikskaran får se filmen. Dessutom har kritikerna varit helt galna i dig. Vad tror du det beror på? Något mer än det att folk känner igen sig? – Jag har faktiskt tänkt på det. Jag tror att du är den första som säger att jag är folkkär. Men jag tänker inte värja mig för det här ordet. Även om det är på mikronivå. Vi snackar inte Lasse Berghagen. Folk som tycker om det jag gör, de tycker om det så väldigt mycket. Jag tror att det beror på en kombination av saker. Dels så har jag gjort något som är väldigt ovanligt: jag står på scen och är sjuk och det syns att jag är sjuk. Man känner sympati för sjuka människor. Man gillar sjuka människor. Sjuka människor är ofarliga, man tar ner garden, man omfamnar sjuka människor. Det är den cyniska förklaringen. Den andra förklaringen är att jag hela tiden är självironisk och har distans till mig själv och min sjukdom. Vilket gör att folk kan ta det till sig. Det blir inte så tungt. Jag tror att folk är jävligt glada över att få skratta åt någonting som är lite jobbigt. Jag är indiepopens Sven Wollter. Jag har blivit likeable på något märkligt sätt. Och jag är bara tacksam och tar emot, växlar in det i kommunikation med publiken. Sedan att jag är en lika stor douchebag som alla andra, det kan vi hålla hemligt. Filmen Spring Uje, Spring har premiär den 18 december. De bästa filmerna 2020 UNCUT GEMS Adam Sandler är fenomenal som den sönderstressade skurkaktiga NY-juveleraren Howard Ratner. Och bröderna Safdies film är en visuell motsvarighet till diagnosen obsessiv– kompulsiv personlighetsstörning. Intensiv, utmattande och inte tråkig för en sekund. MANK David Finchers mästerverk ger ett möjligt svar på frågan hur det såg ut när manuset till klassikern Citizen Kane kom till i 30-talets Hollywood. Titelrollen spelas av ingen mindre än Gary Oldman och resultatet är grandiost. LES MISÉRABLES Regidebuterande skådespelaren Ladj Ly har med ett öga för detaljer skapat en storslagen film om de olika kretsarna i det nutida Paris helvetestratt. Må världen aldrig få nog av nyanserade skildringar av samhällets olycksbarn. BAIT Ett svartvitt havsdrama som den korniske regissören Mark Jenkin själv filmat med en vev-Bolexkamera på svartvit 16mm film. Bilder av nätintrasslade fiskar och humrar i en fälla blandas med vardagen i en gentrifierad fiskarby. ROCKS Sarah Gavron levererar årets mest autentiska ungdomsskildring som knådats fram med hjälp av sex londonska gymnasister med Bukky Bakray och Kosar Ali i spetsen. En lågmäld pärla. KASIA SYTY kasia.syty@ng.se NR 12, 2020 | NÖJESGUIDEN 45