NG Malmö 1
J akob Hellman är sen. Givetvis. Det är en onsdag
under en av de där veckorna i höstas när vi lite till mans trodde att det var okej att ses fysiskt igen, och jag sitter ensam vid bordet på restaurangen där vi ska ses och börjar oroa mig. Har han fått kalla fötter? Är det ytterligare ett av alla de falsklarm vi upplevt när vi under mer än 30 år tjatat på honom att återuppta musikkarriären? NEJDÅ, NU ÄR det nya tider för Jakob Hellman. Ett missförstånd om mötesplats har uppstått, och snart kommer han rusande. Han kränger av sig sin jacka och avslöjar en vintage t-shirt med MTV, måhända en artefakt från tiden när journalisterna senast stod i kö för att tala med honom om hans nya musik. BETYDELSEN AV HANS enda album Och stora havet från tidigt 1989 går inte att överskatta, varken slagkraften när skivan släpptes eller den outsläckliga livskraft skivan haft sedan dess. I min relation till Jakob Hellman är jag som alla andra i hans egen ålder, och som rätt många yngre också. För 31 år sedan hade jag en period när jag envist spelade vinylsingeln Tåg varje morgon innan jag gick till mitt jobb, och alla mina barn präglades på Vara vänner sedan innan de kunde formulera någon invändning mot det. Under åren har jag i mina värsta plattitydromantiska stunder citerat Du är allt jag vill ha för min hustru så många gånger att hon mest gäspar när jag kommer dragandes med den igen. Sådär som man gör. Jakob Hellmans enda album är ständigt levande, och har varit det i mer än tre decennier. ALLTSÅ VAR DET lite nervöst att inför intervjun lyssna på hans kommande andra album, Äntligen borta. – Ja, det kan jag förstå, svarar Jakob Hellman avvaktande, och avstår mitt erbjudande om ett glas vin till förmån för en Coca Cola. MEN OMEDELBART KÄNNER man igen sig. I de smarta popmelodierna, i det distinkta gitarrpopsoundet, i allvarsamma och intelligenta texter på slak lina mellan vardag och poesi, och inte minst i Jakob Hellmans särpräglade sångstil, som PO Tidholm elegant beskrev i en recension i Dagens Nyheter. ”Hans brutna syntax, rösten som far upp och ned i oktaverna, den nervösa andningen och rättframma känsligheten”. Och till det ett ordvirkande så elegant att man jublar och blir stum om vartannat. Oron ersätts av lättnad och lycka när det snabbt står klart hur oerhört bra hans nya album är. – Vad fint att du tyckte det, ler Jakob Hellman och lutar sig tillbaka. Härom dagen lyssnade jag på den i färdigt skick själv för första gången. Jag lyssnade tillsammans med min fru, hon hade inte heller hört den i färdigt skick och var också lite nervös. Hon vet att jag är så petig, och törs nästan inte tycka saker för att då vet hon att jag blir på dåligt humör hela dagen. Om hon tycker fel saker. – MEN NU NÄR vi lyssnade tillsammans blev det… jättefint, faktiskt. Vi hade inte planerat det utan bara satt där, och det blev bra. När jag lyssnar annars blir det lätt så att jag hakar upp mig på de grejor jag tycker att jag har gjort fel, men nu kunde jag känna att... till övervägande del så är det någonting bra, det här. Vilket helhetsintryck fick du? – Jag upptäckte sammanhang – röda trådar - mellan låtar som jag inte hade tänkt på innan. Det visade sig att det finns en sorts tema i skivan. Det är ju på ett sätt spretigt, och det är skönt att lyssna på en låt i taget, i bilen eller så. Men den är också sammanhållen i känslan, och lite välpolerad. När jag läser om Och stora havet framstår just det som en konfliktfråga mellan dig och den skivans producent Danne Sundqvist. Han ville ha mer välpolerat och du ville ha mer oputsat, förstod jag det som? – Det var inte så farligt. Det var vissa låtar som vi tyckte olika om. Då ville ju jag vara rebell. Jag tyckte väl framför allt att Vara vänner var lite mesig. Men det var egentligen petitesser, det handlade om en virveltrumma och en elgitarr, men jag ville ju också att den skulle märkas och synas och spelas på radio. Jag är glad att han fick igenom det, på samma sätt som Mange fick igenom sina idéer den här gången. Eller Kitok, då. KITOK. ELLER MANGE. Egentligen heter han Magnus Ekelund, och han är Jakob Hellmans vapendragare och närmaste i samarbetet med Äntligen borta. Han är drygt 20 år yngre än Jakob, och var från början ett troget lokalt fan hemma i Jokkmokk. På hans tidiga rapsinglar bidrog Jakob Hellman, kanske mer med uppmärksamheten kring sitt namn än musikaliskt, och sedan dess har de följts åt på den steniga färd som varit Jakob Hellmans undertidenkarriär. NUMERA KAN KITOKS betydelse inte överdrivas, i motivationshöjande, i arbetsmoral, i låtval, i inspelningsdisciplin och i ljud. Till och med Jakob Hellmans till synes modesta dryckesvanor kan härledas till Kitok. När Jakob Hellman överväger dryckesalternativ till den ankrilette han beställt till förrätt och den torsk han valt till varmrätt är vinlistan inget han ägnar en tanke. Kitoks rekommendationer har gjort avtryck, och Jakob beställer en fyra gin till maten. – Jag har upptäckt att det är gott med gin. Det är nyttigt med vit sprit också. DET ÄR KITOK som har producerat Äntligen borta, tillsammans med Jonathan Lundberg. – Som till exempel psalmen som är med på skivan, I denna ljuva sommartid. Det var inte min idé. Jag har spelat den live ibland, och Kitok säger att den gjort stort intryck. ”Spela in den, så får vi se”, menade han. Jag förstod inte varför den skulle vara med, men nu tycker jag om den. Den ger en annan bild. Hur mycket är skivan ett gemensamt verk? – Ganska mycket. Produktionen, arrangemangen med bandet – Jonathan har gjort mycket. Låtarna i harmoni med texterna är mina, men även där har de haft förslag i vissa låtar. ”Gör den här kortare”, sa någon av dem. ”Är du inte klok, det vill jag ju inte göra”, svarade jag. Men så försökte jag och så funkade det. Det blev ju lättare, dessutom, jag slapp skriva en massa text! Haha! Du är lat! – Javisst! Så är det! Bygger du texter likadant nu som för 31 år sedan? Jag minns hur jag föll pladask för fraser ur dina låtar då, och fortfarande citerar jag fraser om natten och månen. – Jomen den är fin. Jag hittade den i någon affär för ett tag sedan, på en liten sån där bricka som man sätter upp på väggen, med snirkliga bokstäver: ”Natten är vacker, och månen är full, och du är som natten och jag är som månen”. Producerad i Kina. – JAG VILL ATT texterna ska funka på båda sätten, att man ska få en bild av hela låten och tycka att det verkar vettigt. Men också att fraserna i sig innehåller allt hela tiden. Man vill befinna sig i en stämning under en låt. I SIN MUSIK och sina texter låter Jakob Hellman passionerad, lika mycket idag som han gjorde med Och stora havet. I sitt sätt att tala om sin musik och om sina texter är han mycket långsammare, eftertänksam och mindre distinkt. Men minst lika passionerad– Jag känner mig så, idag. Men det är inte alltid så? – Oftast blir jag på dåligt humör när det inte är så. Då känns det meningslöst. Det är det jobb som jag håller på med, det är en stor del av mitt liv. Ibland känns det ju löjligt att jobba med att skriva låtar om sig själv, och om sitt liv. När man redan har hittat en partner, då blir det någon sorts parningsdans ut i tomma luften. Men när man känner sig som jag gör nu, glad och stolt, då känns det som jag har lyckats göra något annat av det. Jag har abstraherat det, till att vara i en känsla som är viktig för mig. NU ÄR JAKOB Hellman mycket allvarlig. – Jag skojar med döden på skivan, det är centralt. Ner i min mörka grav, det är ett sätt att säga att.. livet segrar! Eller bara att, jag är inte rädd för döden! Det temat upptäckte jag när jag lyssnade på skivan. Eller... det visste jag väl, på sätt och vis, men när jag lyssnade blev det ännu tydligare, att det är genomgående. TROTS ATT LÅTARNA är skrivna över tid, invänder jag, och Jakob Hellman tvekar länge. – Ja. Just det. Men det hänger väl lite på låtvalet, det finns ju en massa fler låtar som inte är med på skivan. De är väl utvalda av något skäl. Den där spännande popkänslan från debuten finns kvar på Äntligen borta. Texterna har samma sorts tydlighet kanske, men också den där tolkningsbarheten från förr som gör att jag kan tillämpa dem på min egen tillvaro. – Jag vill inte förminska livet i mina texter. Det är ju fantastiskt och stort. Och med låttexter är det så lätt att lägga krokben för det och sjunga om något litet och meningslöst. ”Varför pratar du om det? Nu? Gå någon annanstans och prata om det, någon annan gång, det är i vägen”. När jag skriver låttexter vill jag inte vara i vägen, då blir jag störd själv. Jag vill upprätthålla en känsla. SEDAN ETT ÅR räknar Jakob Hellman Mallorca och staden Palma som sitt hem. Hans fru är präst i Svenska kyrkan där, och hans barn går i svenskspråkig skola. – Men kyrkan stängde tillfälligt i mars, för att det inte kom något folk. Det var fullständigt utegångsförbud, helt och hållet, och då stannade vi några veckor i lägenheten. Vi fick inte gå ut med soporna ens, på en vecka eller två. Nu är Svenska kyrkan i Palma igång igen, men inte som vanligt. I VIDEOKLIPP FRÅN kyrkan på YouTube syns Jakob Hellman spela barnvisor tillsammans med sin fru. Hur är det med hans egen gudstro? – Jag kan liksom inte bestämma mig. Jag är ju inte präst, för att om man är det måste man ju bestämma sig. Det har inte varit svårt för min fru, hon har med sig sin tro sedan hon var liten. Men jag har aldrig satt ord på det på det sättet, jag har aldrig känt att jag behöver det. Kanske någon period i ungdomen, när jag funderade på om jag trodde eller inte. Fortfarande kan jag väl fundera på det ibland, när jag tar nattvarden eller så, men mycket mindre än förut. För att jag har förstått mer av kyrkan - där är man välkomnad utan att behöva ha bestämt sig. JAKOB HELLMAN SMAKAR på orden som sammanfattar hans upplevelse av kyrkan. – Tillit. Förtröstan. Så känner jag. På det NR 12, 2020 | NÖJESGUIDEN 39