Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Nattens hjältar
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnytt
Svensk Jakt Avskjutning 2022-23
Svensk Jakt Kråkjakt
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Test av fem luftgevär
Svensk Jakt Björnens år
Svensk Jakt Björnhundsträning
Svensk Jakt Rävjakt
Svensk Jakt Ett sydligt paradis
Svensk Jakt Eddys unika vakkoja
Svensk Jakt Rädda fågellivet
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Hälgeserien
Svensk Jakt Hört, sett & läst
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt och solen
Svensk Jakt Variera viltköttet
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser Bernts betraktelse
r Terriern som bet sig fast i travhästens öra Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlandsredaktör. V i träffades när jag började engagera mig i jägarnas föreningsliv, för vi var båda invalda i jaktvårdskretsens styrelse. Göte var ett original av det slag som inte längre finns och vi blev genast goda vänner. Han var äldre än jag och hade redan hunnit skaffa sig ett brett, jaktligt kunnande. Han hade stövare och terrier, men inte bara det. Göte tränade och tävlade med travhästar också. En del blev så bra att han fick beträda travovalens innerplan och delta i prisceremonier, medan andra aldrig ens kom till start. Göte drogs till problemhästar som andra misslyckats med. Hans jakt historier varvades därför ofta med ett och annat halsbrytande hästäventyr. Inte sällan grep de senare in i det jaktliga på ett spektakulärt sätt. Som till exempel den gången han skulle ut och motionsköra ett ungsto. Hästen var snäll och fin, men hade det emot sig att hon utan förvarning kunde lägga sig ner mellan skaklarna. Där blev hon sedan liggande och motstod alla försök att förmå henne att ändra sinnelag. Den här dagen var hon förspänd en vanlig timmersläde, eller stötting som det egentligen heter. På flaket eller klamret hade Götes foxterrier hoppat upp och slumrat in på en hösäck. Det var mitt i vintern, men surväder och gott slädföre. Allt gick bra till en början, men ute på motionsvägen ledsnade plötsligt märren och la sig. I sin harm slog Göte ihop sina läderhandskar och eftersom dessa var genomsura så small det som om någon skjutit ett skott. Märren ignorerade givetvis ljudet, men längst bak på hösäcken vaknade foxterriern. Den hade en gång varit med på älgjakt och fått rumstera om med den skjutna älgen. I sin yrvakna föreställningsvärld fick nu terriern för sig att det var en skjuten älg som låg där. Den rusade på det liggande ungstoet och började ursinnigt tugga och slita i ena hästörat. Märren skrek rätt ut i skräck, kom fort på fötter och satte iväg efter motionsvägen med terriern hängande i ena örat. Göte hann nätt och jämnt kasta sig upp på åkdonet och aldrig hade vägen hem avverkats på kortare tid. – Men sedan den gången provade hon aldrig mer att lägga sig, avslutade Göte. Varje höst brukade vårt jaktlag bjuda in Göte för att under samvaron i jaktkojan njuta av hans historier, vilka ”Märren skrek rätt ut i skräck, kom fort på fötter och satte i väg efter motionsvägen med terriern hängande i ena örat.” mig! Götes passion var rävjakt med drivande hund och han ogillade lösmynta hundar. Hans idealhund arbetade tyst på slag och tappt. På äldre dagar drogs han med dåligt hjärta och vid ett tillfälle fick han brådstörtat uppsöka lasarettet och genomgå en hjärtoperation, en så kallad ballongsprängning. Hemgångsdagen hann Göte inte med någon jakt, men redan dagen efter var han i skogen och försökte genskjuta drevräven. Han var en sann förbundsidealist och när han gick bort gick också mycket vetande om rävjakt förlorat. Men han lär ha blivit sannspådd vad gäller städningen efter sig. Särskilt när det kom till den berömda källaren med alla trasiga stövlar. alla framsades på bredaste skelleftebondska. Under en matpaus diskuterades valet av fotbeklädnad. Göte gick själv alltid i gummistövlar som han nötte ut med en ungefärlig hastighet av ett till två par per höst. Han hade inte mycket till övers för de numera så populära kängorna som han kallade för ”dir-pjäxern”: – Pojkarna kommer i dyra pjäxor, men ändå klagar dom på att dom har ont i fötterna. Jag går bara i ett par vanliga gummistövlar och jag har aldrig ont i fötterna. Göte filosoferade vidare: – Vad har man egentligen en källare till? När det gått hål på stövlarna slänger man dom dit, men inte fan blir dom hela för det. Och efter ytterligare en paus kom det: – Men att dom ska ha sjå dom som ska städa upp efter ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT Nr 4 | 2024 SVENSK JAKT 97
Svensk Jakt Nästa nummer