Nöjesnytt Jönköping 1
geater the great Som vi tidigare konstaterat i de
ssa spalter är soulmusiken en till synes oändlig guldgruva att gräva ur. Geater Davis dog 1984, bara 38 år gammal av en hjärtattack, men de inspelningar han lämnade efter sig är en ren och skär fröjd. Välsignad med en djup, raspig och själfull röst – inte långt från hans gode vän Bobby Blue Bland – fick han musiken att leva och känslorna att flöda på ett extraordinärt sätt. Hans debutalbum Sweet Woman’s Love från 1971 är ett sant, sorgligt förbisett mästerverk och en master class i hur soulmusik ska låta. Davis gjorde bara två album under sin karriär, men lyckligtvis finns båda dessa, plus ett stort antal av hans talrika singlar på Spotify för nya generationer att upptäcka. i full blom Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Jag intervjuade Nina Kinert i samband med releasen av hennes andra album Let There Be Love 2005. Hon framstod redan då som en artist som en dag skulle komma att åstadkomma musikaliska stordåd, men den riktiga förlösningen har låtit vänta på sig. Tills nu. Kinerts musik var till en början en hyfsat traditionell blandning av country, folk och pop, men hon gradvis rört sig mot ett mer elektroniskt och episkt uttryck, något som slår ut i full blom på nya, sensationella albumet Religious. Pretentionerna är stora, precis som ljudbilden, men Kinerts röst – och texter – håller ändå de stora gesterna i strama tyglar. Dessutom är låtarna de bästa hon skrivit. Är det äntligen dags för det stora genombrottet, kanske? play it loud skruvade haken Eeeeh…ok. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Att förklara vad Haken är för något, eller hur de låter, låter sig inte riktigt göras. De skulle kunna sorteras in under progressive metalflaggan, men det gör dem inte rättvisa på långa vägar. I Hakens musik ryms så oändligt mycket mer – som soul, västkustrock, jazz och fan vet allt. Ofta allting inom ramen för samma låt. Det är både smaklöst och smakfullt på samma gång, och det är lika kitschigt som det är punkigt. Nya albumet Fauna är totalt utmattande lyssning, med så många oväntade vändningar att man tappar andan. Det värsta är att jag inte ens vet om jag tycker det är speciellt bra egentligen. Det är bara så underbart skruvat och kompromisslöst att jag inte kan sluta lyssna. Jag brukar alltid hävda att det är låten som är det viktigaste, därefter kommer rösten och därefter framförande och produktion. Men i fallet Chris Jones magnifika Long After You’re Gone är jag beredd att göra avkall på detta påstående. Missförstå mig rätt – låten är kanon – men utan Jones röst och gitarrspel, och inte minst, en sanslöst snygg ljudbild hade den inte varit mycket mer än en låt i mängden. Long After You’re Gone är en snygg, soulcountrydoftande ballad som är begåvad med en fullkomligt knäckande produktion. Basen grabbar tag i fötterna, den akustiska gitarren fyller både rummet och hörselgångarna och Jones själfulla röst tar plats mitt inne i huvudet. Och just: PLAY IT LOUD! med leif i kanada sticker ut från mängden Leif Vollebekk är, det norskklingande namnet till trots kanadensare, och har rönt stora framgångar i hemlandet. Att han är i princip okänd här är inte bara förvånande, det är nästintill en skam. För det var onekligen ett tag sedan singer-/songwriter-genren producerade en så uppfriskande och personlig röst. Han tar det mesta och det bästa från countryn, men han väver också in en dimension som jag inte kan beskriva på något annat sätt än ”kanadensisk”. Det tillför en fräschör och en modern touch som känns oerhört tilltalande. Long Blue Light, Vancouver Time och Hot Tears är fantastiska låtar, men det är Apalachee Plain som riktigt knäcker. Speciellt om man kollar på videon samtidigt. Det råder inte direkt någon brist på unga, begåvade, kvinnliga artister idag, men det är väldigt få som sticker ut med det där lilla extra. Åtminstone i mina öron. Ett av undantagen är den 23-åriga brittiska Sarah Griffith, som artist enbart Griff. De som var på någon av Coldplays konserter i Sverige i somras kunde se henne domdera den mångtusenhövdade publiken enbart med hjälp av två medmusiker, ett knippe starka låtar och en röst större än Ullevi. Under sin korta karriär (hon debuterade 2021) har hon hunnit släppa ett album, en EP och en hel drös singlar, och kvaliteten är skyhög. Min absoluta favorit är Black Hole, där Griff helt ogenerat lånar delar av refrängen från Kim Wildes gamla hit Cambodia. Genialt, helt enkelt.