Nöjesnytt Växjö 1
evigt unge tommy I somras släppte Tommy McLain si
tt nya album I Ran Down Every Dream. Inget konstigt med det kanske. Förutom att det var Tommys första album på 40 år och att han är född 1940. Plus: det är en av årets allra mest förtjusande skivor. 1966 hade McLain en hit med örhänget Sweet Dreams, men har sedan dess levt i skymundan. Sakta men säkert har hans musik letat sig fram till artister som Lily Allen, som hyllat honom, och när han nu gör comeback får han hjälp av storheter som Elvis Costello, Ed Harcourt, Ivan Nevill, Van Dyke Parks och Augie Meyers. Vissa kallar hans musik swamp pop – jag kallar det helt enkelt briljant. los coast svänger stenhårt Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Just när jag trodde att jag var urless på retrodoftande funksoul kommer Los Coast från Austin, Texas och ställer ut skåpet. Jag slås än en gång av vilken balansakt det är i den här genren; antingen låter du bara som en blek kopia av föregångarna, eller så hittar du något litet element i musiken som gör den personlig och fräsch. Los Coast kombinerar blodröd funk med psykedeliska inslag (jo, det funkar), en rejäl dos soulig pop, och till och med en gnutta punk, och skapar en hårt svängande stuvning. Kolla gärna in några liveklipp på YouTube och föreställ dig sedan hur det skulle kännas att stå där. fängslande märkligheter todd ger sig inte Varför måste jag känna det som att det är tjänstefel av mig att inte nämna när Todd Rundgren släpper en ny skiva? Antagligen för att han funnits med i mitt musikmedvetande sedan 1989 och att jag fortfarande förgäves väntar på att han ska nå upp till mästerverk som Nearly Human, Something/Anything och A Cappella. Nu gör han ju aldrig det, men faktum är att nya Space Force – ännu ett kollaborativt album med namn som Rivers Cuomo (Weezer), Neil Finn (Crowded House), Rick Nielsen (Cheap Trick) och Thomas Dolby – har sina stunder. En del riktigt fina, till och med. När det gäller Todd slutar jag aldrig att hoppas. Celeste Epiphany Waite är ju ett vansinnigt vackert namn. Dessutom är denna britttiskamerikanska sångerska begåvad med en vansinnigt vacker röst. En röst på miljonen, minst. Hennes debutalbum Not Your Muse gick rakt in på förstaplatsen på brittiska topplistan och om man som svensk känner igen hennes röst är det antagligen för att hon medverkade på Aviccis hit Touch Me 2015. Men egentligen räcker det med att lyssna på det underverk som är Strange, om och om och om igen. all about that bass Tv-serien The Playlist (som omskrivs i en annan spalt i detta nummer) är bra, men det allra bästa med den är att den fått mig att upptäcka Henri Texier. Texier är en fransk kontrabasist som för mig var helt okänd fram till att Petra Hansson i tv-serien plockade fram den ur betaversionen av Spotify för att testa om de ”hade allt”. Det hade de tydligen. Texiers diskografi är en guldgruva för den som har det minsta intresse av svängig jazz med både humor, glädje och guldkant. Den som inte ler eller svänger på höfterna åt finurligt betitlade Les ”La-bas” har baske mig inget hjärta i kroppen. alla älskar taylor Det har väl knappast undgått någon att världens kanske största artist Taylor Swift har släppt ett nytt album, betitlat Midnights. Och inte heller att skivan kraschade hela jävla Spotify när det släpptes. Bara det är ju en anledning att älskar Taylor, men även om Midnights inte är lika bra som föregångarna Folklore och Evermore, älskar jag henne för att hon vågar gå sin egen väg, både musikaliskt och i hur hon promotar sig själv. Idag är hon så långt från streamlinad barncountrystjärna man kan komma och i mina ögon är hon 2000-talets viktigaste artist. Om än inte den musikaliskt bästa.