REPORTAGE KISTA SC Bayan Asfari och hennes två dö
ttrar. Sonja Dousa spelar trumf med några nyanlända killar på Kista SC:s språkafé. PLATSEN VAR Migrationsverkets matsal i Stockholm. Det var inte många timmar kvar tills bussen till Kiruna skulle gå. Sonja Dousa hade mött den okända kvinnans närmast desperata blick av en slump. Till slut kom kvinnan fram, slog sig ner och de började prata. Hon skulle strax åka drygt 120 mil ensam med två döttrar i en buss full med uteslutande nyanlända män. Sonja Dousa kände obehaget krypa inom sig och ställde återigen frågan till hand - läggaren: ”Kan ni inte hitta någon annan lösning, måste hon åka så långt med två små barn i en buss med bara män?” Tjänstemannen ryckte på axlarna och sa lite i förbigående att om hon kunde tänka sig att låta familjen mantals skriva sig hos henne, så skulle det kunna godkännas. – Jag ringde till min man Ove och sa att jag hade en idé. Det där lediga rummet hos oss kunde ju fyllas upp. Både Ove och min son sa att det var okej. Sedan bodde de hos oss i tio månader. När folk undrar vad vi har för relation säger jag att det är mina extra barnbarn, berättar Sonja Dousa. DET HAR GÅTT nästan ett och halvt år sedan den där inställda bussresan. Det är slutet av april och i Stockholm vägrar kvicksilvret att kliva särskilt långt ovan 38 nollstrecket. Inne i Kista SC:s klubbhus, beläget i historisk kulturbygd i Akalla by, är kaféet i princip fullt. Det pågår kortspel, en form av österländsk fyrmanswhist som heter ”triumf ”, samtidigt som myndighetspapper fylls i och läxor betas av. En handfull volontärer byter återkommande bord för att så många som möjligt ska få hjälp. – Som förening var vi tidigt ute med att erbjuda hjälp till nyanlända. Vi startade öppna träningar med stöd av Idrottsförvaltningen och Stockholmsidrotten. Vi såg behovet av träffpunkter för dessa killar – det fanns också ett fåtal tjejer – utöver idrotten och startade därför upp språkkaféet i september 2016. Hälften av killarna som är här i kväll spelar inte fotboll, men de har börjat komma genom att de har vänner som spelar. Det finns killar som åker ända från Tyresö och Upplands Väsby bara för de här träffarna, säger Sonja Dousa. TROTS ATT STÄMNINGEN tycks genuint uppslupen fungerar klubbhuset också som terapimottagning. Ibland nås någon av beskedet att det blivit avslag på asylansökan. Ett oerhört tungt svar som får några att överväga till och med de mest drastiska alternativen. Bland annat därför finns Sohail och Sohrab Ehsanzamir på plats. De har liksom nästan alla besökare på språkkaféet rötterna i Afghanistan. Men deras svenska historia sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden. Bröderna var tre respektive elva år gamla när de kom till Sverige för 20 år sedan. Nu känner de att de vill ge något tillbaka till klubben och lokalsamhället som har betytt så mycket för dem. Så de är ofta på plats för att tolka, hjälpa och ibland trösta. – Hur jag ser på Kista SC? Oj, det är svårt att förklara. Alla, och jag menar verkligen alla jag känner, har någon gång spelat ”FLERA SPELARE SOM HAR TESTAT I BÄTTRE KLUBBAR HAR FAKTISKT KOMMIT TILLBAKA BARA FÖR ATT DE SAKNAR ATMOSFÄREN SOM FINNS HOS OSS.”