REPORTAGE KISTA SC Kista SC • Har dam- och herrla
g i serie spel samt ett trettio tal ungdomslag, varav tre flicklag. • Anordnar bland annat språkkafé för ny anlända, danskurser, kvinnoträffar med olika inslag, föreläs ningar, cykel - kurser, yoga, qigong samt har fadder verk - samhet i Uganda. Sonja Dousa hinner med att se damlaget träna. • I samband med den stora flyktingströmmen till Sverige hösten 2015 öppnade Kista SC upp hela sitt klubbhus för nyanlända. här. Stämningen är extremt familjär. Det gör att flera spelare som har testat i bättre klubbar har faktiskt kommit tillbaka bara för att de saknar atmosfären som finns hos oss, säger Sohail Ehsanzamir, som enligt ryktet har väckt andra klubbars intresse från sin backplats. STOREBROR SOHRAB är däremot helt ointresserad av fotboll. Han fungerar mer som en marknads- och aktivitetskonsult på ideell basis. Sohrab pratar hellre om skidresor med de afghanska grabbarna och om hur klubben skulle behöva jobba upp samarbetet med näringslivet. – De här killarna har ju ingen kännedom om hur Sverige fungerar och om ingen hjälper dem, hur ska de då bli en del av samhället? De hade exempelvis ingen aning om vart svenskarna tar vägen på vintern innan vi anordnade en resa till Romme för att åka skidor. Eller att bara ta med dem ut för att gå på en frusen sjö. Det är ju en fantastisk upplevelse som de aldrig har varit med om, säger Sohrab. I klubbkaféet sprids ljuva dofter. Vi anar spiskummin, kryddpeppar, möjligen kanel och anis. I köket står Bayan Asfari och lagar en kycklingrätt i två stora tråg. Här har hon funnit en fristad där hon slipper inbördeskrig, hederskultur och ett liv på flykt. Och tack vare Sonja Dousa och hennes familj slapp Bayan Asfari också den där bussresan till Kiruna i en buss full av nyanlända män. Kista SC har lyckats ordna en heltidstjänst i kaféet åt henne. – Det är klart. Ni kan bära ut till de andra, säger Bayan Asfari och börjar metodiskt att lägga upp en mustig kycklinggryta på en rad tallrikar. DE NYANLÄNDA grabbarna tar en paus från skolarbete och kortspel. Tallrikarna skickas ut i högt tempo och det är på håret att de räcker åt alla. Bayan Asfaris två döttrar hjälper till med såväl på- som avdukning. Om den där Kirunaresan hade blivit av hade det säkert kunnat gå bra ändå. Allt hade förmodligen varit bättre än det elände de upplevde i hemstaden Idlib i norra Syrien. Men att de trivs med sitt nya liv råder det ingen tvekan om. Och banden till Kista SC, men kanske framför allt till Sonja Dousa, är starkare än Bayans kryddblandning. – Fotbollen är jätterolig. I Idlib fick flickor inte spela, det var jättetråkigt. Fast här är det nästan för mycket. Vi tränar typ tre gånger i veckan, vår tränare är galen, säger elvaåriga och äldsta dottern Leen på häpnadsväckande klockren svenska. Kista SC:s klubbhus inhyser utöver Två gånger i veckan erbjuds läxläsning i Kista SC:s språkkafé. Sohail Ehsanzamir (till vänster) kan inte nog hylla Sonja Dousa. ”Hon är lite av en hönsmamma. Skämt åsido, Sonja är grym. Hennes engagemang är på allvar. Allt är personligt för henne”. 39