STT 1
STT Vecka 10 onsdag 8 mars 2017 13 Språkintrodukt
ion i Tranemo Elever: Antalet som studerar på språkintroduktionen just nu är 72, varav 41 är ensamkommande. 25 av dessa väntar fortfarande på asylbesked. En del av de ensamkommande bor på HVB-hem, en del bor i familjehem och en del bor i egna lägenheter. Av de 41 ensamkommande bor just nu 27 på olika HVB-hem. Anneli Dahlqvist, Robin Kaas och Carolina Nielsen är lärare för både ensamkommande unga och andra barn som kommit med sina familjer, på Språkintroduktion i Tranemo. FOTO: ANN SOFIE WAHLBERG Eleverna mår allt sämre TRANEMO På Språkintroduktion i Tranemo går just nu 41 ensamkommande unga. En del har fått asylbesked, en del väntar. Så länge de väntar på att få besked om asyl, får de som är under 18 år bo och leva med kommunens försorg och gå i skolan. STT har träffat tre av lärarna som arbetar på Språkintroduktion. –Det är stor skillnad på hur eleverna mår nu jämfört med när jag började här för ett år sedan, säger läraren Anneli Dahlqvist. För ett par år sedan kom inte lika många barn, och de flesta fick uppehållstillstånd och möjlighet till att få hit sin familj genom familjeanknytning. – Nu mår många dåligt för de väntar länge på intervju och beslut om uppehållstillstånd. De kan också ha fått avslag, eller vara ledsna för att deras vänner inte får stanna, medan de själva får det, säger läraren Carolina Nielsen. I ett samtal med lärarna på Språkintro duktion på Tranemo gymnasieskola märker man att deras elever, som kommer främst från Afghanistan, men även Somalia, Eritrea och Syrien, gör intryck. Att det är svårt att som lärare inte beröras och engageras. Även många svenskar som arbetar med ensamkommande mår idag dåligt. – Vi är ju alla människor, vi kan inte tänka ”dom” och ”vi”. Men i jobbet måste man hitta ett sätt att distansera sig så man klarar av det, säger Carolina Nielsen. Många av de ensamkommande från Afghanistan är av folkslaget hazarer, och en del är uppvuxna som papperslösa i Iran. – Då kan jag inte förstå hur Sverige kan skicka dem till Afghanistan där de aldrig tidigare varit och inte har familj, säger Carolina Nielsen. Mitt i allt detta ska lärarna motivera eleverna till kunskap och till att se framåt. Det är ingen lätt ekvation. – Vi försöker säga att dagliga rutiner är bra. Men de har mer frånvaro nu, och det syns på dem hur dåligt flera av dem mår, säger Anneli Dahlqvist. – Sömnen påverkas av oro. En del får telefonsamtal från familjen som är kvar i södra Europa, säger Robin Kaas. Deras elever är äldre än högstadieelever och bilden Vi är ju alla människor, vi kan inte tänka dom och vi. CAROLINA NIELSEN lärarna ger är att de har stark motivation i skolan. Men motivationen påverkas mycket av asylprocessen som drar ut på tiden, och där reglerna ändrats det senaste året. Carolina som länge arbetat med flyktingbarn slås av att de barn som kommer nu har mer traumatisk bakgrund. – De säger ofta att vi aldrig skulle kunna förstå vad de varit med om. Erfarenheter och oro som också märks i texter när eleverna får skriva fritt. De har krigsupplevelser, de har flytt genom Europa, sett människor dö, kanske misshandlats av polis eller suttit i fängelse. – Och så kommer vi lärare och ska prata om verb, säger Carolina Nielsen. – Då är det viktigt att klassrummet är välkomnande och att skolan ger en trygghet i tillvaron, säger Robin Kaas. Med lång väntetid och svårighet att få uppehållstillstånd i Sverige skapas en känsla hos eleverna från Afghanistan att vara ”andra klassens människor”. Och de kan uppleva misstänksamhet från omgivningen. – Det trots att Sverige i jämförelse med många andra länder, enligt forskning, inte är särskilt rasistiskt, säger Robin Kaas. En annan oro är för det dagliga livet. Eftersom det kommer färre barn idag, och en del avvisats, så stängs en del av de HVB-hem som kommunen anordnat. – Det innebär att de unga kan flyttas runt. Och fyller de 18 år så slutar kommunens ansvar och de kan få flytta vart som helst i Sverige med par dagars varsel, säger Robin Kaas. – De blir också av med sin gode man. Vi skapar mer otrygghet. Det är en vidrig hantering av de unga, fortsätter han, och tycker att det är konstigt att bevisbördan för hur gammal man är enbart ligger på den unge. – Har man vuxit upp som papperslös i Iran – hur ska man kunna styrka sin identitet och ålder då, undrar han. ANN SOFIE WAHLBERG annsofie@stthuset.com Lärarna: Anneli Dahlqvist är lärare i svenska som andra språk för nivå A på Språkintroduktion och har arbetat i Tranemo länge. Robin Kaas undervisar i samhällskunskap på nivå B, har arbetat i Tranemo ett år, och tidigare på Tullengymnasiet i Borås med Introduktionsprogrammet. Carolina Nielsen är lärare i Svenska som andra språk och slöjd på Språkintroduktion. Hon har varit lärare i tio år och hela tiden arbetat i Tranemo. En resurs som inte får komma till sin rätt TRANEMO De ensamkommande unga har mycket olika bakgrund, grundutbildning och förutsättningar för hög re utbildning. Men den resurs de utgör här i Sverige används inte på ett bra sätt, tycker de tre lärare som STT pratat med. – Våra elever har mycket olika skolbakgrund. En del har lärt sig det de kan av släktingar, andra kan ha betyg efter nioårig skolgång, säger Robin Kaas. En del av barnen har fått arbeta i sina tidigare hemländer istället för att gå i skola. Så länge barnen är under 18 år får de gå i svensk grundskola, först på Språkintroduktion, sedan (så länge de är under 20 år) vidare till de nationella gymnasieprogrammen. – För det har vi ett färdigt system, säger Carolina Nielsen. Om de fyller 18 år och först därefter får uppehållstillstånd, då tillhör de ”etableringen” och får som det är nu avbryta skolgången. Etableringen är inte riktigt anpassad efter de ensamkommande ungdomarna. När det gäller utbildning tillhör de då SFI, men SFI ligger mer på en nivå för årskurs sex, vilket de kanske redan nått förbi. Nästa steg är Komvux. Men för att få gå på Komvux måste man vara 20 år så där blir ett glapp. – De har påbörjat en Hos oss får de bra utbildning men får börja om och förlorar tid, säger Carolina Nielsen. bas kunskap. ROBIN KAAS En annan svårighet är förstås språket, som är grunden till all utbildning. Utan att klara svenskan kan de inte uttrycka den kunskap de har. Trots ambitioner och otålighet hos elever kan lärarna på Språkintroduktion inte släppa vidare dem som inte behärskar svenskan tillräckligt för att klara ett nationellt program. En del elever känner sig stressade ANN SOFIE WAHLBERG över att de tappar tid. Om de kunnat vara kvar i sitt hemland skulle de kanske snart varit klara med gymnasiet. – Men sådana jämförelser är inget vi vill uppmuntra till. Hos oss får de ändå bra bas kunskap, säger Robin Kaas. Stressen beror också på att de snabbt vill få en utbildning och sedan ett arbete. Då har de en chans att få hit sin familj, genom att de kan försörja dem.