STT 1
32 VARDAGSLIV Ann älskar friheten på cykel HULU –
Att cykla är det roligaste som finns! Det säger Ann Parhall, 56, vars hittills längsta cykeltur startade från stugan vid Åsunden utanför Ulricehamn. Knappt tre månader senare var hon framme i Torrevieja i Spanien. Ann var sköterska på Sahlgrenska i 26 år och hann få en guldklocka innan hon sa upp sig och lämnade sin bostad i Göteborg, för att cykla genom livet. Ann Parhall är född och uppväxt i Borås, med föräldrar från Ingermanland. Själv flyttade Ann till Eklandagatan i Göteborg och arbetade som sjuksköterska på onkologens strålbehandling på Sahlgrenska i 26 år. – Jag fick en guldklocka, säger hon och ler vid minnet, ett minne som ocket innan dess helt enkelt. Nu var det dags! På 80-talet blev det tiomilaturer på cykeln, turer som med tiden blev allt längre. – 2003 flög jag till Prestwick i Skottland och cyklade genom England, tog färjan Dover – Calais och cyklade genom Europa till Kiel och sen färjan hem till Göteborg. Numera cyklar Pyrenéerna var beAtt ta sig över svärligt. ANN PARHALL så rymmer ett oräkneligt antal bilder av svårt sjuka människor präglade av cancer. Men i maj 2010 sa hon upp sig. Det fick vara nog. Nog av besparingar och ett allt högre tempo inom vården. STT Nr 35 torsdag 29 augusti 2013 liten väg, men det fanns kameror… hon varje år en längre tur, ofta till Holland, men också en sommar till Nordkap och några turer till Finland och den ryska gränsen. – Den ryska gränsen var speciell. Jag tänkte cykla över på en – Arbete förhärligas på många sätt, inte minst av politiker och media som talar om hur härligt och bra det är att jobba. Men jag tycker faktiskt inte det! Sparade pengar, stugan vid på Skärveö vid Skärvenäs, nära Hulu vid Åsunden, och pojkvännens friggebod och husvagn i Borås och Varberg gör att hon klarar sig ändå, trots att hon också lämnade bostaden i Göteborg. Så idag är hon fri som fågeln. Ett fåtal räkningar på autogiro, el och vägföreningen vid Skärvenäs. Annars inga fasta bindningar. Ingenting som låser fast och styr. – Det finns ingen anledning att vänta på någonting! Tiden går så fort och det är lika bra att göra det roliga i förskott. Jag kan göra det jag vill. Det är nog det bästa! Och för Ann är det att cykla. Kanske fick hon det där suget när hon för första gången i 30-årsåldern cyklade från Göteborg till Borås. – Det var görkul! Jag hade inte rört mig speciellt myckSKOLMATEN SVENLJUNGA Mån: Köttbullar, sås, potatis. Tis: Panerad fisk, kall sås, potatis. Ons: Pasta med skinksås. Tors: Pyttipanna. Fre: Vitkålsoppa, mjuk smörgås, pålägg. AMBJÖRNARP/ SJÖTOFTA Mån: Kycklinggratäng, ris. Tis: Grillkorv, pasta. Ons: Fiskgratäng Picasso, potatis. Tors: Fläskköttsgryta, potatis. Fre: Minestronesoppa. DALSTORP Mån: Nötfärsbiffar med klyftpotatis, coleslawsallad. Tis: Potatisbullar med blodpudding, lingonsylt. Förskolan: Korv. Ons: Gyllene laxbullsgratäng m ed pasta, broccoli. Tors: Kalkonbiffar med ris, kall/ varm sås, grönsaksgratäng. Fre: Potatis- och morotssoppa med mjuk smörgås, medvurst. LÄNGHEM Mån: Kebab med ris, vitlökssås/ brunsås. Tis: Köttfärsgratäng. Ons: Hemgjorda fiskbiffar med potatismos. Tors: Fläskköttgryta med morötter, ris. Fre: Alicesopppa med nybakt bröd. TRANÄNGSKOLAN/ TRANEMO GYMNASIESKOLA Mån: Kycklinggratäng, ris. Veg: Zucchini, fetaostbiffar, sås. Tis: Grillkorv, pasta. Veg: Linsgratäng med curry. Ons: Fiskgratäng Picasso, potatis. Veg: Potatis- och purjolökssoppa. Tors: Fläskköttsgryta, potatis. Veg: Couscous pyttipanna. Fre: Minestronesoppa. Veg: Risgratäng med broccoli, blomkål. I regel serveras ett varierat salladsbord, mjukt/hårt bröd, margarin, mjölk eller vatten i samtliga skolmatsalar. Reservation för ändringar. DET FINNS EN LITEN DÖRR... STÖDGRUPP FÖR BARN OCH UNGA MIO i samarbete med: Tranemo kommun, Västra Göta landsregionen, Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Röda Korset, Junis IOGT-NTOs Juniorförbund. Välkommen! www.tranemo.se/mio I början av september 2011 startade hon den hittills längsta turen och cyklade från stugan vid Åsunden via Borås, Göteborg, Varberg och Trelleborg–Travemünde ända till Torrevieja i Spanien. En sträcka på 380 mil kors och tvärs genom Västeuropa innan hon var framme i mitten av december. Tyskland är ett bra land att cykla genom, menar Ann. – Från Frankfurt blev det raka vägen till Torrevieja, ofta på små cykelvägar mellan floderna Rhen och Rhone. Lätt som en plätt kanske, för den erfarne, modige och äventyrslystna cyklande sköterskan. Med ett undantag: – Att ta sig över Pyrenéerna FRIHET PÅ CYKEL. Sjuksköterskan Ann Parhall sa upp sig efter 26 år och trampar sig genom Europa. Bara i sommar har hon hunnit cykla 300 mil. Här på Göta i Borås efter en tur från Varberg på väg till stugan vid Åsunden. FOTO: JYRKI SEPPÄLÄ var besvärligt. Det gör jag inte igen. Jag var tvungen att åka tåg över bergen. Där finns inga vägrenar, det är branta stigningar och kallt. Det går inte att tälta fritt där, och i Spanien finns så många hemlösa att de få ställen som finns utmed vägarna är upptagna och inhägnade. Där finns ingen allemansrätt. Det viktigaste för Ann att ta med sig på cykeln är vatten, mat och kartor som visar de små vägarna. – Jag äter väldigt mycket På färjan mellan Trelleborg och Travemünde, i tillfälligt sällskap bröd och dricker mycket vatten när jag cyklar. Chips, godis och kanelbullar är heller inte dumt! Aldrig kött, men fisk ibland. På de långa cykelturerna händer det något även mentalt. – I början på en cykeltur tänker jag väldigt mycket. Men efter några veckor förmed tyska cyklister. Cyklisterna släpps av först från färjan. FOTO: PRIVAT svinner det. Kanske kan det liknas vid ett meditativt tillstånd. Cykel och kärra på släp, då Ann Parhall cyklar mil efter mil på små vägar, ibland till Holland men även till Spanien. I mitten av maj i år fick Ann en ny lättviktscykel av Claesons Cykel i Smedjebacken i Dalarna. Den är hon mycket nöjd med. Fjäderlätt jämfört med den gamla cykeln som nu står i Spanien och väntar. På tre månader har hon i sommar hunnit cykla 280 mil med den nya cykeln. Den fritid hon har, om man nu kan säga så, använder hon till att måla tavlor. Gärna insekter, getingar och flugor. Själv säger hon med ett brett leende: – Cykla är det jag gör mest. Jag har det väldigt bra. Inget att vara grinig över. Torrevieja igen, men då flyger hon ner. Inte Pyrenéerna igen. – Fast nu vet jag bättre och har en bättre cykel, så jag är lite sugen i alla fall. I vinter blir det Spanien och JYRKI SEPPÄLÄ Frilansjournalist