NG Malmö 1
NÄR LAMMEN TYSTNAR Byrne och hans bandspelare. Lå
t för låt adderas bandmedlemmar. Det hade varit lätt att, som i exempelvis Martin Scorseses The Last Waltz (1978), klippa mellan livemusik och bandintervjuer. Ett sätt att få en rockdok att kännas mindre musikvideo, mer dokumentär. Men hoppandet mellan levande musik och snackande huvuden dödar lätt energin. Ett torrt samtal, oavsett hur tuffa rockgubbarna är som kommer till tals, har alltid svårt att hävda sig mot dansanta rytmer. DEMME INSER DETTA. Byrnes drivna upplägg får stå i centrum. Det räcker gott. I stället fokuserar Demme på att få Talking Heads framträdande så filmiskt som möjligt. INFÖR DEN INNERLIGA balladen This Must Be The Place släcks scenen ned. Från mörkret tänder Byrne en golvlampa och bakom artisten tonar bokhyllor fyllda till bräddenn fram. Stämningen är sober och i direkt kontrast mot uppträdandets i övrigt aldrig sinande lekfullhet. Lätt gungande sjunger Byrne om en kärlek som tillfredsställer på ett sätt som han aldrig känt förut. Bakom skiftar bilderna. Böcker byts mot byggnader som byts mot isolerade kroppsdelar. Tonträffen är öm och vacker. MEN BYRNE VORE inte Byrne om det lekfulla hade hållits stången. Framåt låtens slut börjar han solodansa med tidigare nämnda golvlampa. Den svängs fram och tillbaka. Bilden är täckt i läckra cirkulära ljuseffekter. Därefter klipps det till en vinkel framför lampan. Demme släpper taget, för att sedan rädda lampan från att gå i golvet gång efter gång. Ljuset bländar, de färgglada ljuscirklarna är slående coola och bakom Byrne kan man se Alex Weir älska sitt gitarrspel. Det är en drömsk mix av intryck. Hade man varit på rad tio, i stället för framför valfri 24 NÖJESGUIDEN | NR 8, 2023 I VILDASTE LAGET skärm, så hade knappast upplevelsen varit lika visuellt slående. SPÅRET DESSFÖRINNAN ÄR den mer energiska What A Day That Was. Även detta spår inleds i mörk lokal. Mörkret är allomfattande förutom i bandmedlemmarnas ansikten. När kameran kommer nära ser de ut som att de vore hämtade från en gotisk stumfilm. Halva ansiktena i mörker, halva i dramatiskt ljus. Kombinationen av tunga synthmattor, keyboardisten Bernie Worrell får inta huvudrollen under filmens kanske bästa stund, och ansikten som ser ut som bombastiska stenstoder har aldrig velat lämna mitt minne. DEMMES TALANG ÄR att höja det material han har att jobba med. Klippa i konstpauser för dramatisk effekt, bli dansparter med Byrne och hans kära golvlampa. HANS KARRIÄR FORTSATTE. Han nådde ännu större framgångar under nittiotalet. När lammen tystnar (1991) blev snabbt och välförtjänt en klassiker som vann en massa Oscars. Philadelphia (1993) genererade ännu mer vidsträckt uppskattning. Men Demme blev aldrig bättre än när David Byrne, i en otroligt överdimensionerad kavaj, dansade scenen fram.