– Vänta lite, har han backat nu? Grävandet fortsä
tter. Jocke har tagit fram sin revolver. De har två stycken med sig idag och det visar sig att båda behövs. För plötsligt kastar sig Kristoffer fram och ner, han sliter upp Klimpen, hivar över honom i Eriks famn, hunden sprattlar och det hörs två kvävda knallar. I nästa stund kommer en pälsboll farande upp ur hålet. Jakten är över för denna gång. Eller bara för journalist och fotograf. – Ska vi prova att släppa min hund nu, frågar Jocke. – Ja, det finns säkert fler grävlingar härinne. Det gjorde det. Senare på kvällen sms:ar Kristoffer och berättar att det fanns ytterligare en grävling i grytet. Men den hade lagt sig under stenarna så det var omöjligt att gräva fram den. – Sen hittade vi en i ett annat gryt men det gick inte heller att gräva. Men vid fyratiden sköt vi en räv för min taxtik i sista grytet. Och efter allt hålgrävande är det bara att kika efter någon lämplig sten eller några grenar att sätta i hålet så att gången finns kvar. För då kan både grävling och jägare komma tillbaka en annan dag. Att börja dagen klockan fem och vara klar klockan fyra på eftermiddagen är ingenting för Kristoffer och hans jaktkamrater. Kristoffer berättar om en juldag som blev ganska lång för honom och Jocke. – Vi hade varit ute hela dagen och hittade en grävling i ett gryt i en stensättning som låg i en sluttning. Vi tog den och sen när vi kom tillbaka till bilen skulle jag bara släppa ut terriertiken för att kissa, hon tog vårt spår och for tillbaka till grytet och tog grävling nummer två. Vi var klara klockan nio på kvällen, det var både jobbigt, skitigt och jävligt. Precis så som en grävlingsjakt ska vara, alltså. – Det ska vara lite blod, svett och tårar. Man får ge något för att få någonting. Och det är en skön känsla när man lyckas. Jag ligger hellre på soffan än jagar rådjur med drever, man har olika intressen helt enkelt. TEXT: Tina Hjorth Svensson FOTO: Boel Ferm 59 MIN JAKT