Nollelva 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Cloverfield 1-3 Collection 3
disc År 2008 släpptes skräckfilmen ”Cloverfield”. Den handlade om en monsterattack i New York och blev en stor succé. Den följdes upp 2016 av ”10 Cloverfield Lane” där handlingen är förlagd till en underjordisk bunker och spänningen är mer av psykologisk art. I fjol kom även en tredje film, ”The Cloverfield Paradox”, där publiken får följa några astronauter som blivit strandsatta i rymden. Tre rätt olika filmer alltså, som dock hänger ihop till viss del. Nu är alla tre Cloverfieldrullarna samlade i denna box så man kan se dem i ett svep. (TP) FILM First Man v.09 Halloween v.11 Det är knepigt att göra film om månlandningen 1969, eftersom alla vet att det slutade bra. Damien Chazelle, som regisserade ”La la land”, gör dock ett försök och plockar åter in Ryan Gosling som huvudrollsinnehavare. Och han lyckas faktiskt göra något riktigt bra av denna förutsägbara historia. Eftersom själva månfärden i sig inte är särskilt berättartekniskt dramatisk måste en film om den lägga vikten på något annat, exempelvis den politiska kapplöpningen med Sovjet. Chazelle väljer att fokusera på Neil Armstrongs privatliv och de prövningar hans familj får utstå. Och där finns några känslosamma scener som känns i bröstet, fast allra bäst lyckas Chazelle med att fånga känslan i rymdkapseln. Det gnisslar, skakar och smäller när raketerna lyfter och som publik får man nästan panik av den instängda känslan eller när kapseln snurrar okontrollerat i rymden. Svenska Oscarsvinnaren Linus Sandgren står för fotot och gör ett fantastiskt jobb. Rent tekniskt är ”First Man” ett mästerverk och de små brister som filmen har ligger i att det är en rakt berättad historia från A till B, som visserligen har några gupp på vägen men där man vet att allt ändå kommer gå bra till slut. (TP) Sedan originalet ”Alla helgons blodiga natt” visades 1978 har det kommit totalt elva ”Halloween”-filmer. Denna 40-års-jubilerande rulle struntar dock fullständigt i de nio mittersta och ska ses som en uppföljare till originalet. John Carpenter är involverad, gubben bakom Michael Myers mask är densamma som i originalet och i huvudrollen som Laurie Strode ser vi återigen Jamie Lee Curtis. Michael har suttit inspärrad i 40 år och under tiden har Laurie förberett sig och sin familj att kunna ta kål på honom den dag han kommer ut, vilket det alltså blivit dags för nu. I staden Haddonfield firas Halloween, och Michael firar på sitt eget lilla sätt genom att ha ihjäl folk på löpande band. Men allra helst är det såklart Laurie och hennes familj han vill mörda. Uppbyggnaden är riktigt bra för att vara en blodig skräckis och ”Halloween” har ett gäng scener som är spännande och snyggt gjorda. Rent hantverksmässigt är nivån riktigt hög och filmen har ett nostalgivärde som hjälper till att höja intresset. Ändå finns en liten känsla av hafsverk som irriterar. Med bara ett uns mer ansträngning hade detta kunnat bli en riktigt bra film, för grunden finns definitivt där. (TP) TIPSET Bergman - Ett år, ett liv (2018) Förra året var det så kallade Bergmanåret, som firade att det var hundra år sedan den svenska mästerregissören föddes. Ett sätt som det firades på var genom dokumentärfilmen ”Bergman - Ett år, ett liv”. Regissör är Jane Magnusson som var inne på ämnet redan fem år tidigare då hon gjorde ”Trespassing Bergman” där en rad kända världsregissörer fick berätta om sin relation till Bergman. I denna film har hon istället tagit fasta på ett specifikt år, 1957, och utifrån det försökt att berätta en historia. 1957 var ett händelserikt år då Bergman släppte både ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället”. Dessutom satte han upp två hyllade teaterpjäser och regisserade drama för både tv och radio. Samt led av magsmärtor, dödsångest och svartsjuka. Ett intressant porträtt som gräver djupt, men ändå bara lyckas skrapa på ytan av denna fascinerande filmregissör. (TP) Bohemian Rhapsody v.12 A Star is Born v.10 Rami Malek är måhända lite späd i kroppen, men i övrigt gör han en porträttlik tolkning av Queensångaren Freddie Mercury. Samtidigt undrar man såklart hur denna film hade blivit med Sasha Baron Cohen, som egentligen var tänkt för huvudrollen. Här får vi följa Freddies och Queens utveckling från totalt okända till spelningen på Live Aid-galan på Wembley 1985 som kulmen på historien. Biopics är alltid svåra att få till, på grund av att verkligheten inte följer någon dramatisk mall. Ofta försöker man klämma in för mycket vilket gör att man bara skrapar på ytan. Så är fallet här, ”Bohemian Rhapsody” hade definitivt tjänat på att begränsa sig och gräva djupare på vissa ställen. För här finns ju onekligen en hel del att gräva i. Freddies förhållande till familjen, hans insjuknande i AIDS, bråket med de övriga Queenmedlemmarna, missbruket och homosexualiteten. Men detta är en film för den breda massan och då kan man inte skrämma iväg någon genom att ta upp för mörka och svåra sidor av den mustaschprydde sångaren. Det gör att ”Bohemian Rhapsody” blir lite för trevlig och lättviktig för att beröra på allvar. Vill man få en snabbkurs i Freddie Mercurys liv och en massa bra Queenlåtar att digga till, då är detta en film man kan smaska chips till i soffan på lördagskvällen, men vill man verkligen komma under skinnet på Freddie Mercury så finns mer att önska. (TP) NOLLELVA 49 Det senaste årets kanske största och mest oväntade filmsuccé har varit ”A star is born”. Det är Bradley Coopers regidebut och han spelar även den manliga huvudrollen som den alkoholiserade rockmusikern Jackson Maine som träffar showartisten Ally (Lady Gaga) och hjälper henne in i musikvärlden. De är både ett kärlekspar och musikkollegor, och snart har Allys karriär gått förbi Jacksons och det uppstår spänningar i förhållandet. Egentligen är det ingen märkvärdig historia, och den har dessutom filmats tre gånger tidigare, men ändå är det något med denna film som verkligen har gått hem hos publiken. Å ena sidan är den banal och smått patetisk, men det är också en film som verkligen har något som berör. Och framförallt handlar det om Bradleys och Gagas insatser, och inte minst samspelet och kemin dem emellan. Det känns äkta och okonstlat, vackert och fult på samma gång, precis som det brukar vara i verkliga livet. Här finns starka musikuppträdanden, en sorglig kärlekshistoria och ömsinta stunder. Filmen rör sig i den glamorösa musikvärlden, men det stora intrycket är att den känns så väldigt mänsklig, och jag tror att det är det som är styrkan med ”A star is born”. (TP) KLASSIKERN Robocop (1987) För fem år sedan kom nyinspelningen av ”Robocop” med Joel Kinnaman i huvudrollen. Den var helt okej, men hade inte samma dystopiska och samhällskommenterande kraft som originalet från 1987. I Detroit, i en nära framtid, blir polisen Murphy nedskjuten och betraktas som död. Man lyckas dock hålla honom vid liv och dessutom bygga ihop resterna av honom med en maskin så att han blir en slags mänsklig robot. Sen skickas han ut på gatorna för att rensa upp bland slöddret. Man kan se på Paul Verhoevens film som bara en fartfylld actionrulle med mycket pangpang, men den verkliga styrkan ligger snarare i samhällskritiken där regissören ger sig på farorna med att privatisera sånt som bör vara offentligt, till exempel polisväsendet. Och just att kritiken framförs med en svart humor gör att den känns tydligare. (TP)