Nöjesnytt Helsingborg 1
Miriam Bryant har hunnit med mycket under sina ti
o år i rampljuset. Därför är det knappt förvånande när hon glider in en kvart efter utsatt tid iklädd en riven Balenciagatröja och silvriga glittercrocs. Hon är fortfarande aktuell med albumet P.S. Jag hatar dig, men inte nog med det. I samband med albumsläppet visades hennes film med samma namn på Rigoletto, tillsammans med en konsert och ett samtal. – Filmen är en förlängning av musiken. Det låter så pretentiöst, men det är en till dimension av det som vi har gjort. Om albumet är kniven i hjärtat på mitt ex så är filmen omvridningen. Har det rivit upp såren från ditt breakup att göra filmen och albumet? – Det här albumet är long overdue. Jag har gått och burit på den här pärsen i över ett år. Hur länge är elefanter gravida – två år? Jag känner mig lite som en elefant som burit på det här jävla fostret. Vad ska man äta som biosnacks till din film? – Popcorn! Jag är besatt av popcorn. Jag kan äta popcorn till middag. Hur verklighetstrogen är filmen? – Jätte! Men det är också väldigt mycket symbolik. Har du verkligen varit på ett slott med ditt ex? – Det symboliserar en del av mitt liv som finns där. Allting flott, fint och uppstyrt. Men bara för att det finns där betyder det inte att man trivs. Det är ett luftslott! Snyggt. Hur var det att skådespela? – Jag inbillar mig inte att jag är bra på det. Det är en sådan grej som jag någonstans vet att jag inte är skitbra på, men som jag ändå älskar att göra. Jag måste sjunga, det är det jag gör. Alla tecken har pekat på att jag ska sjunga. Någon kommer säga att det här albumet suger, andra kommer säga att det är bra. Några kommer säga “vad bra hon sjunger”. Det känns lite samma just med skådespelandet, vilket låter som ett för stort ord för det jag gör i filmen. Jag är ju bara. Det är kanske inte heller så långt ifrån att vara den du här. – Nej precis, men jag tänker att det är så skådisar gör. Man försöker hämta något från livet, det är väl så all konst - åh herregud. “Konst”, stryk det! Allting är konst nuförtiden. Hon parafraserar Fran Lebowitz om vad som räknas som konst - “If you can eat it, it’s not art”. Hon är nybliven morgonmänniska som ägnat den arla morgonstunden åt Netflixserien Pretend It’s a City, med och om åsiktsmakaren och den icke-skrivande skribenten Lebowitz. Miriam säger det inte själv, men man anar att de har mycket gemensamt utöver det mörkt färgade håret. Båda är vassa, kaxiga och fyllda till bredden med spaningar. Hur kommer det sig att Daniel Adams-Ray är med i filmen? – Frågan är hur det kommer sig att det bara är män med, på skivan iallafall. I scenen där han är med spelas hans låt, Avundsjuk på regnet, som jag är featured på. Han var så himla fin med hela den grejen, jag fattar inte att han lät mig göra det. Han har också varit en väldigt fin vän under hela den här skitrelationen som det handlar om. Han var väldigt stöttande, inte bara som kollega men som vän typ. Jag ville ha med honom för att han var så pass involverad i sorgeprocessen. Att vara så pass känd som Miriam Bryant har varit under i princip hela sitt vuxna liv lär påverka en. Gemene kvinna berättar om sitt nya förhållande genom att lägga upp bilder på sin kille på konstmuseet Louisiana. Du har inte haft samma möjlighet. Hur har det påverkat dina förhållanden? – Man får ett konstigt förhållande till sitt ego. Det blir lätt att fastna i tankesnurror; man borde vara en bättre flickvän, en bättre människa, en bättre chef. Jag har blivit ängslig och självupptagen. Hur har du förändrats sedan ditt första album? – Allting har förändrats. Jag hade inte börjat jobba med musik nojesnytthelsingborg.se | 15