Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28 Vem skall spela med "lättvikta
re"? Svensk Golf har tillsammans med tidningens utrustnings- expert GUNNAR MUELLER gjort tester med »fjäderlätta» klubbor. Dessa tyder på att det är främst två kategorier som kan ha nytta av att spela med »lättviktarna»: 1) De som har en kort sving, 2) De som inte orkar sätta fart på ett tyngre klubbhuvud. D Under förra säsongen testade Svensk Golf »fjäderviktsklubbor». En liten grupp provade den nya typen av klubbor. Undersökning- en ger sig inte ut för att vara strikt vetenskapligt underbyggd. Det handlar mer om subjektiva värde- ringar. Ni kan läsa mer om testet på annan plats i tidningen. Själv fick jag ikläda mig två roller, dels testledarens och dels testobjektets. Mitt klubbval föll på MacGregors Synchrolite, som jag hade i bagen och spelade med från juni till november. I september fick jag mer tid över för eget spel. I mina planer hade hela tiden funnits spel i tourkvalet i La Mänga. Därför körde jag två träningspass om dagen fram till den 17:e november. Jag tränade parallellt med kon- ventionella klubbor (svingvikt D 0) och superlätta Synchrolite (sving- vikt CO). Jag tyckte mig snabbt märka att de korta järnen i det »tyngre» se- tet fungerade bättre för mig. I kampen mot mina gamla klubbor fick nämligen sandwedgen, wed- gen och järnnian först ge sig. Efter fyra veckors test hade precisions- kravet dömt alla järnen till de tyngre klubbornas favör. Bra i ruff Min säsong skvallrade heller inte om några spelförbättringar med de »fjäderlätta» klubborna. På ett område fann jag dock dom helt outstanding - spelet i ruff. De kom åt bollen mer direkt. Klubban vred sig inte som den brukar göra vid spel i högt gräs. Ni har väl märkt, att det vid spel från djup ruff gäller att öppna klubbhuvudet en aning för att bol- len över huvud taget ska kunna sättas i spel. Jag har två förkla- ringar till varför det förhåller sig så: 1) Hastigheten på klubbhuvu- det, 2) Sving. Det är tveklöst så, att det går att få högre hastighet på ett lättare klubbhuvud. Om bollen sedan går längre vid ett slag med ett lättare klubbhuvud har att göra med kombinationen hastighet/massa. Jag återkommer till detta längre fram. Den »fjäderlätta» klubbans has- tighet genom gräset är så hög att klubbhuvudet inte hinner stänga sig nämnvärt före kontakten med bollen. Bollen flyger ut rakare från klubbhuvudet. Av erfarenhet kan jag påstå detta, då otaliga ruffslag med mina »fjäderlätta» klubbor under 1984 hamnade till höger om greenerna. Även svingen modifieras vid spel från ruff. I detta läge går det inte att ta tillbaka klubban lågt längs marken på samma sätt som vid spel från fairway. Svingen blir i stället brantare. Svingradien minskar. Den sträcka som klubbhuvudet färdas från toppen av svingen och fram till bollen blir alltså kortare. Använder man »fjäderlätta» klub- bor gör detta inget. Tack vare att dessa är lättare, hinner man i alla fall att få upp erforderlig fart på klubbhuvudet. Botar slicen? Vem är då hjälpt av att spela med lättare klubbor? Utifrån ovan förda resonemang blir svaret: 1) den som har kort sving och 2) den som inte orkar sätta fart på tyngre klubbor. Tom den kroniske slicaren kan få ordning på sitt spel med lättare klubbor. Han/hon (skäms inte, ni är många i samma belägenhet) har lättare att med lättare klubbor få klubbhuvudet square i själva träffögonblicket än vad som är fal- let med tyngre klubbor. Hookare göre sig icke besvär. Denna kategori får i stället inves- tera i några lektioner. Med bättre grepp och bättre uppställning till bollen har hookaren med lätta klubbor i handen nämligen möj- lighet att bli bättre än de vågat drömma om. Alla toppspelare i golf har ett förflutet som hookare. Sammantaget fick testet ett ne- gativt resultat för mig. Att det blev så, ska ni inte bry er om. Mitt och andra scratchspelares sätt att svinga golfklubban kan inte direkt överföras till weekendspelaren. Imitera inte scratchspelaren. När det bara är fråga om ett par- tre golfrundor per vecka gäller det i stället att få ut största möjliga glädje av sitt spel. Visst går det att slå lika långt som elitspelaren gör. Svårare är det med precisionen, här skiljer sig det ofta avsevärt mellan de två olika kategorierna. Weekendspelaren får offra i pre- cision. Gör det. Bara du själv fin- ner glädje i ditt spel. Minimikravet är dock att kunna eller orka an- bringa klubbhuvudet square till bollen igenom träffögonblicket. För dom som är nyfikna på mina egna testresultat kan jag be- rätta, att min sving blev för snabb med de »fjäderlätta» klubborna. Klubbhuvudet kom en aning slu- tet till bollen med påföljd att jag tappade kontrollen på bollbanan. Järnen gick långt. Banor, som jag spelat många gånger, visade upp ett helt nytt ansikte för mig. Jag fick även se banorna bakifrån, då jag ofta besökte områdena bakom greenerna. Vidare visade det sig, att min timing blev sämre och sämre un- der ett tävlingsvarv för att på slu- tet nästan vara helt förstörd. Jag blev mer och mer handledsspela- re. Jag fick svårt att kontrollera var mina bollar skulle dimpa ned eftersom mina handledsslag gav mig en mycket kortare s k flat spöt, dvs en mycket kortare sträc- ka och ett kortare spår i tillslaget där klubbhuvudet är square mot målet. Rak linje I Svensk Golf nr 6/84 skrev jag om »fjäderlätta» klubbor och på sidan 54 diskuterade jag hur klubbhuvudet retarderar lite innan det träffar bollen. Med tunga klub- bor blir centrifugalkraften så stark att armarna inte hänger med. Med »fjäderviktsklubbor» är det inte lika illa ställt. I stort gick mitt reso- nemang ut på detta. Studier med höghastighetskameror har visat att skaftet i de flesta fall är rakt i själva tillslaget och inte som vissa hävdat böjt och klubbhuvudet framför skaftet. 28 SVENSK GOLF • 3/1985. Detta stämmer inte riktigt. Nya studier i ämnet har medfört att jag nu vet bättre. När klubban är cirka 45° från tillslaget minskar accele- rationen på armarna så att klubb- huvudet skall kunna få maximal hastighet och bli square (jfr pis- kan). Självklart måste klubbhuvudets hastighet överstiga hastigheten på armarna långt före tillslaget, annars kan klubban aldrig sända iväg bollen mot målet i den boll- bana, som klubban är tillverkad för att ge. Att skaften i tester sett böjda ut kan förmodligen tillskrivas sluta- ren i kameran. Den opererar upp- ifrån och ned. Övre delen på skaf- tet exponeras således först, sedan mitten och slutligen nedre delen på skaftet som då också hunnit förflytta sig en bit framåt. Förmodligen kan vi utgå från att ett rätt utfört slag av en bra spela- re resulterar i att skaftet kommeri rak linje i tillslaget (se fig). Rörelseenergin, eller den kine- tiska energin som den ibland ock- så kallas, får sin praktiska till- lämpning varje gång vi utför ett golfslag. Energin som klubbhuvu- det har vid träffögonblicket är lika med massan (vikten) gånger has- tigheten i kvadrat delat med två (mxV2) 2 Om man minskar massan i klubbhuvudet måste följaktligen hastigheten ökas för att den kine- tiska energin skall kunna bibehål- las eller ökas. Frågan är alltså om man gör det. Lugnande effekt Korta pitchar med sandwedge, wedge och järnnia i det »fjäderlät- ta» setet resulterade för mig i att jag hade svårt att få upp bollen högt i luften. Vid denna typ av slag är hastigheten på klubbhuvu- det mycket lågt. Ett för lätt klubb- huvud i kombination med för låg hastighet kan resultera i att det blir svårt att få upp bollen högt i luften. Vid fulla slag då jag hade avse- värt högre svingtempo, lämnade bollen klubbhuvudet i den bana det är gjort för. Så här kan du också experimen- tera: Öka massan, se om du kan hålla den hastighet som krävs för att rörelseenergin inte skall mins- ka. Ett tungt klubbhuvud harl ibland en lugnande inverkan på sving och tempo. Troligen blir framtidens klubbor lite lättare än dagens konventio- nella klubbor. Men jag tror inte att de blir lika lätta som 1984 års »fjä- derviktsklubbor». Svingvikter un- der CO och runt CO blir ovanli- gare. Jag tror att de hamnar i trak- terna från C 5 till D 0.
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76
Svensk Golf Sida 77
Svensk Golf Sida 78
Svensk Golf Sida 79
Svensk Golf Sida 80
Svensk Golf Sida 81
Svensk Golf Sida 82
Svensk Golf Sida 83
Svensk Golf Sida 84
Svensk Golf Sida 85
Svensk Golf Sida 86
Svensk Golf Sida 87
Svensk Golf Sida 88
Svensk Golf Sida 89
Svensk Golf Sida 90
Svensk Golf Sida 91
Svensk Golf Sida 92
Svensk Golf Sida 93
Svensk Golf Sida 94
Svensk Golf Sida 95
Svensk Golf Sida 96
Svensk Golf Sida 97
Svensk Golf Sida 98
Svensk Golf Sida 99
Svensk Golf Sida 100