Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29 Svårt att hitta rätt i skaftdj
ungeln Minnesgoda läsare av denna sporadiska artikelserie kanske minns hur den började: »En golf- klubba är en lång pinne med en klump i ena ändan och en klant i den andra». Så här långt har vi mest sysslat med klumpen, men nu är det dags att ta en noggrann titt på pinnen, att klämma ner den i klumpen och att försöka komma till klarhet med klubban som hel- het. Skaftet — material Fram till tjugotalets slut skulle ett golfskaft vara av trä, det stod i reglerna. Från 1800-talets mitt an- vändes nästan undantagslöst hickory som skaftmaterial. Skaft av rundstål uppfanns och patente- rades 1894 av smeden T Hors- brugh frän Balerno utanför Edin- burgh. Idén dog i glömska, men klubborna finns kvar och kan be- skådas i klubbhuset på Baberton Links. 1913 patenterades stålrör- skaftet av ingenjören S Saunders i samarbete med firman Accles & Pollock, jättetillverkare av stålrör då som nu, och i dag en av de tre stora skaftfabrikanterna (de båda andra är True Temper och Union Tubular, båda i USA). Anno 1929 tog Regelkommittén på the Royal and Ancient i St. Andrews mod till sig och legaliserade stålskaft för tävlingsändamål. Amerikanarna hade gjort det fem år tidigare. Hickoryskaften försvann raskt, utom i putters - än idag uppskat- tar många golfare den där helt säregna hickorykänslan vid spel på green. Omställningen från trä till stål var ett stort kliv framåt för trettio- talets golfspelare: den mjuka och mycket vridningsbenägna hicko- ryn krävde en lång, flack och mjuk svingrörelse med ett mycket aktivt handledsarbete i tillslaget. Ju fler rörliga delar i svingen desto bre- dare felmarginaler: stålskaftens stora fördel (utöver hållbarheten) var att svingrörelsen kunde göras enklare och kompaktare, vilket gav betydligt ökad säkerhet och gjorde spelet lättare. Skaftet - typer I dag tillverkas klubbskaft i mängder av typer och konfigura- tioner, alla med mer eller mindre fantasifulla namn. Det är näst intill hopplöst för en golfpro eller en klubbmakare att hitta rätt i djung- eln. Man måste systematisera, och man utgår då från de tre mått som beskriver skaftets karaktär: böjbarhet (flex), böjningsmönster (flexpunkt) och vikt. Svikt Sviktens betydelse för golfslaget är, kort och schematiskt, som följer: i början av nedsvingen accelererar händerna fortare än klubban (i vinkelmått mätt!), skaftet böjer sig och klubbhuvudet »blir efter». När händerna passerat drygt halvvägs ner börjar skaftet fjädra tillbaka och precis i tillslaget går klubbhu- vudet fortare än händerna. Svik- ten i skaftet accelererar alltså klubbhuvudet genom bollen och skickar iväg den långt, långt - om tempot i svingen är rätt. Rätt tem- po, rätt »timing», ger skaftet chan- sen att räta sig i rätt ögonblick, ex- akt mitt i tillslaget - och spelare får åtskilliga meter slaglängd på köpet. De spelare som har en noga in- tränad rytm i slaget - en repete- rande sving - slår längst när klub- ban har just den svikt som passar den egna slagrytmen. Det gäller bara att hitta just den klubban. Mera härom nedan. De spelare som ännu inte har lyckats nöta in den rytm i svingen som bäst utnyttjar deras kropps- liga förutsättningar bör givetvis ha klubbor som hjälper dem att hitta rytmen, dvs klubbor som passar vars och ens idealtempo. De gånger spelaren slår med rätt tempo belönas han i så fall med ett perfekt slag. Och tvärtom: är klubbans svikt anpassad för ett svingtempo som inte stämmer med spelarens fysik, då lär han sig vad det lider en oekonomisk sving och spelar sämre golf än vad han i själva ver- ket har förutsättningar för. Komplikationer Svikt handlar alltså om skaftets sätt att böja sig i en speciell klub- ba. Skaftets flex är bara en faktor, ju mjukare skaft desto mera svikt i klubban. Klubbhuvudets vikt är en annan faktor, ju tyngre klubbhu- vud desto mera svikt i klubban. Längden är en tredje faktor, ju längre klubba desto mera svikt. Dessa tre faktorer måste stämma inbördes från klubba till klubba i setet - och stämma med golfa- rens svingtempo. Det är emellertid mera kompli- cerat än så: klubbans totalvikt har också stor betydelse för den svikt golfaren har bäst nytta av när han svingar. Ju lättare klubban är, desto snabbare kan spelaren ac- celerera den och desto mindre svikt bör klubban ha för att skaftet skall räta sig i exakt rätt ögonblick. Byter man skaft i en klubba, från standardvikt till ultralätt, bör det nya skaftet vara litet styvare än det gamla. Att skräddarsy golfklubbor är alltså inte bara att mäta in lie, loft och längd mot spelarens kropps- mått och spelsätt utan också att finna den svikt och den totalvikt som bäst överensstämmer med spelarens fysik och svingtempo. Det är inte lätt. Svingvikt När man uppfann metoden att mäta svingvikt var det ett försök att göra de här problemen lättare att lösa - man hoppades att med svingviktsvågen kunna mäta klub- bans spelegenskaper. Det miss- lyckades. Svingvikten ger bara en liten och otillräcklig del av san- ningen om en klubbas känsla och spelbarhet. Vad man mäter är ju i princip bara produkten av klub- bans längd och huvudets tyngd. Om man förutom svingvikt även mäter klubbans totalvikt kommer man betydligt närmare sanningen - men fortfarande saknas ett mått: klubbans svikt. Den går att mäta: klubban spänns fast i skaft- ändan, man knuffar till klubbhu- vudet så att klubbans fria ända rå- kar i svängning och mäter sedan frekvensen, dvs antalet sväng- ningar per sekund, med en lysdi- od och en fototransistor plus di- verse elektronik. Man får på det • Nyckel till några skafttyper på marknaden Ungefärliga viktklasser: ST = standard LÄ = lätt UL: = ultralätt High flex Dynamic AP 44 Propel II Vanadium Sabre Torsion Matched Precision De flesta av dessa skaft tillverkas i fyra flexer, S R A och L. ST ST ST ST LÄ LÄ Mid flex AP-35, AP 46 TT-Lite Spectre Extralite UCV-304 Brunslite ST LÄ LÄ UL UL UL Low flex Pro Fit Jet Step AP 25 Contour Power Kick Phantom Microtaper Shadow ST ST ST LÄ LÄ LÄ LÄ UL SVENSK GOLF • 3/1985 29 Hur skaftet böjer i svingen — princip- skiss.
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76
Svensk Golf Sida 77
Svensk Golf Sida 78
Svensk Golf Sida 79
Svensk Golf Sida 80
Svensk Golf Sida 81
Svensk Golf Sida 82
Svensk Golf Sida 83
Svensk Golf Sida 84
Svensk Golf Sida 85
Svensk Golf Sida 86
Svensk Golf Sida 87
Svensk Golf Sida 88
Svensk Golf Sida 89
Svensk Golf Sida 90
Svensk Golf Sida 91
Svensk Golf Sida 92
Svensk Golf Sida 93
Svensk Golf Sida 94
Svensk Golf Sida 95
Svensk Golf Sida 96
Svensk Golf Sida 97
Svensk Golf Sida 98
Svensk Golf Sida 99
Svensk Golf Sida 100