AMES 1
KRÖNIKA Louise Lennersten, Affärsutvecklare, UCS
Management DET ÄR DITT JÄVLA ANSVAR VEM DU FÖLJER Väninnan berättar att hon inte vågar öppna Instagram eftersom en av hennes nära vänner har tappat 10 kilo genom LCHF-metoden, under det senaste året. Hennes flöde svämmar över av bilder på återupptäckta magrutor och baconlindade korvar i smör staplade på hög. Det ger min kompis ångest och väcker känslor i henne att hon också borde tappa 10 kilo och publicera bilder på sin livsstilsförändring. När orken inte finns och det i stället blir en provocerande bild av någon hon önskar vara men inte orkar, väljer hon att helt avstå sociala medier helt. ”Det ger mig bara ångest”. En annan vän är innerligt störd på att delar av hennes bekantskapskrets fyller flödet med uuuuunderbara dagar som är så gaaaalet bra och fyllda av solnedgångar, vackra miljöer, skidåkning på puder, oxfilé en tisdag eller vackra, prydliga barn. ”Jamen allt kan ju inte vara så där jäkla perfekt hela tiden”. Och det kan jag lova att det inte är. När det kommer till sådant som triggar ett beteende hos oss själva där vi är svaga eller önskar något annat eller vi borde eller vad fasen det nu kan vara… det är där det gör ont. Kan vi inte hantera den information vi ser och får, då har vi alla ett fritt val. Bara att agera. Antingen får vi gilla läget eller så får vi helt enkelt sluta titta. Du måste inte tilltalas av alla bilder på hundar heller. Än mindre gilla dem. Ännu mindre ta ställning. Du kan bara betrakta. Om vi i stället skulle posta kaoset då… Snöslasket på bilen, den brända oxfilén, solen som inte visat sig på veckor, blöta stövlar, skitiga husdjur, rostmackor till middag (igen), kladdet och stöket hemma eller den oönskade bilringen på magen – skulle det då kännas bättre? Och för vem skulle det i så fall kännas bättre? Är vi så små människor att vi i stället myser av att se en annan människas misär eller frustration? Låt oss inte hamna där. Snälla! Tillitsaspekten hos dem vi följer är ofta hög och därför tenderar vi att tro att det som sänds ut är sanningen. Detta trots att det bara är en ögonblicksbild av en hel oändlighet. Och gräver vi lite djupare i oss själva är det märkligt att vi så snabbt definierar människor efter det vi ser i stories eller på väggar. Bara för att en person har ett stort matlagningsintresse och postar all sin föda betyder inte det att det är det enda den personen gör. Möjligen längtar till ögonblicket när hen får ägna sig åt intresset, men alla andra timmar, minuter och sekunder av en dag fylls troligen med andra göromål. Och de sållas bort. För de ser vi inte. Och då finns de inte. I ärlighetens namn är det sällan vi kommunicerar de mest frustrerande stunderna vi har i vardagen. Jag postar sällan (aldrig) de stunder jag vill lägga ut mina barn till försäljning på Blocket, när jag har en skitdag på jobbet, när jag är sjuk och ynklig eller svag och ledsen. Jag kommunicerar också ut det som är guldkornen i min vardag eftersom det är så sällan de händer att de är värda lite uppmärksamhet. Och ibland vill jag bara skryta. Och sociala medier är perfekt för det och fungerar precis så som sociala medier ska – en anslagstavla för envägskommunikation. Ett sätt att meddela alla precis det man vill tala om och ingenting annat. Bekvämt och utan ifrågasättande och vi behöver inte ta ansvar för den information vi sänder ut. Och på allvar – det är ditt jävla ansvar att bestämma vem du själv följer och hur du tar till dig budskapet de skickar. Du kan aldrig kasta skulden på någon annan. ® Vintergatan 10, Motala 0141– 528 70 070– 527 80 67 Tisdag - Torsdag 13-17 Lördag 10-13 15