Nöjesnytt Växjö 1
SLEEPING AT LAST – I’M GONNA BE (500 MILES) Så My
cket Bättre har gjort att coverversioner har fått såväl en uppryckning som en ny innebörd. Inom countryn används inte begreppet cover – alla låtar är till för att användas och att spela in någon annans låt är att hylla upphovsmannen/-kvinnan, på samma sätt som man gör i Så Mycket Bättre. Allt för många artister gör covers antingen för att de inte kan skriva bra låtar själva eller för att försöka ta en genväg till publiken genom att återanvända en redan känd låt. Men en bra cover – en cover som tillför en ny dimension till originalet – kan vara alldeles fantastiskt. Lyssna bara Sleeping At Lasts version av The Proclaimers gamla dänga och säg om inte texten får en helt ny innebörd… WHAT HAPPENED, MISS SIMONE? Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Om jag var tvungen att välja en enda artist att lyssna på under resten av mitt liv skulle det vara Nina Simone. Inte bara för att hennes diskografi skulle räcka en hel livstid, utan för att kvaliteten är så sinnessjukt hög nästan rakt igenom. Ingen annan artist har på samma sätt lyckats sudda ut gränserna för jazz, soul, blues och pop och samtidigt lyckats göra allt till sitt eget. Jag har svårt att plocka ut enskilda låtar, men albumfavoriterna är många; om du är Simone-oskuld rekommenderar jag att du börjar med Nina Simone & Piano (1968), går vidare till Silk & Soul (1967) och Here Comes the Sun (1971). Och om du fortfarande inte är övertygad då kan du alltid se den lika tragiska som gripande dokumentären What Happened Miss Simone? Finns på Netflix. JOHN MAYER – MOVING ON AND GETTING OVER ARCADE FIRE & MAVIS STAPLES – I GIVE YOU POWER Arcade Fire fick nästan helt på egen hand bli symboler för den nya vågen av alternativrock i början på 00-talet. Trots att musiken emellanåt är både introvert och snårig har kanadensarna hittat ett tilltal som tagit upp dem på topplistorna och gjort dem till en konsertattraktion över hela världen. På nya suggestiva och gospeldoftande singeln I Give You Power samarbetar de med en riktig soullegend, Mavis Staples, och precis som alltid när det gäller Arcade Fire är det en låt som man vid första lyssningen sitter som ett frågetecken till, innan poletten trillar ner och man faller handlöst. Briljant. 047 & CHRISTIAN KJELLVANDER – BAD BLOOD Efter Loosegoats och samarbetet med den tragiskt bortgångne brodern Gustaf på mästerverket Songs of Soil har Christian Kjellvander blivit något av en egen genre i Sverige. Lågmält och melankoliskt har han med sin karaktäristiska röst grävt djupt i americana-traditionen och förankrat den i den skånska myllan. Alltid bra, alltid relevant, men också ofta lite för mycket av samma vara. Så döm om min förvåning när jag i producentduon 047:s höstvemodiga och mästerligt dansvänliga singel Bad Blood tyckte mig höra Kjellvander vid mikrofonen; det är en uppenbarelse att höra Kjellvander i en elektronisk omgivning och jag hoppas innerligt att han kan ge det här spåret en chans i framtiden. SPOON Spoon var ett av de första band jag intervjuade och i åratal har jag försökt övertyga vänner och bekanta om deras storhet. I början kunde jag inte fatta att inte ALLA fattade hur bra de faktiskt är, men med tiden har jag förstått varför de inte kan vara allas kopp te. Det är kanske aningen skruvat, aningen skevt och fult – men om man ser bakom allt detta hittar man poplåtar som innehåller blinkningar till hela musikhistorien, låtar som är korta och to the point och texter som är både finurliga, varma och roliga. Och i Britt Daniels en av samtidens bästa röster. Jag har inte mycket till övers vare sig för John Mayers bluesiga sida eller han fäbless för att dejta varenda Hollywood-skönhet värd namnet. Men när han koncentrerar sig på att göra überslick, souldoftande pop med innerliga texter kan jag inte värja mig. Precis som All We Ever Do Is Say Goodbye, Heartbreak Warfare och Love Is A Verb är nya Moving On And Getting Over en sån där låt som känns som en kär gammal vän första gången man hör den. ELBOW Guy Garvey är en av få artister jag blivit starstruck av att träffa. Eller träffa och träffa – vi åt frukost på samma ställe efter Elbows fantastiska spelning i Köpenhamn häromåret, men ändå. Elbow har alltid varit ett egensinnigt band och Garvey är en synnerligen egensinnig sångare och textförfattare. Bandet omfamnar progrockens kännetecken, men märkliga taktarter, långa svepande instrumentala stycken och låtar som inte sällan blir både sju och åtta minuter, men de har en osviklig popkänsla i allt de gör. Garveys texter är dessutom något så ovanligt som högtravande poetiska och jordnära på samma gång. Efter ett längre uppehåll är de nu tillbaka med ironiskt betitlade singeln All Disco. Och världen är en lite bättre plats igen. 72 | nöjesnytt