MES 1
Idag har Lina Skandevall drivit sitt företag i 20
år och hon kan inte tänka sig att jobba på något annat sätt. Att bli företagare var inte någon barndomsdröm eller ens ett medvetet val, det liksom bara blev så. Men idag har Lina Skandevall drivit sitt företag i 20 år och hon kan inte tänka sig att jobba på något annat sätt. – Att göra det jag gillar och brinner för – och dessutom få betalt för det är ju egentligen helt fantastiskt! Klart jag inte byter ut det! Vi möts en solig men blåsig höstdag i skogen utanför Skeda Udde där Lina och hennes sambo tillbringat helgen på Naturlogi – ett av de besöksmål hon lyfter i arbetet med att marknadsföra Sverige. Vi tar en promenad till ett av vindskydden i området och dricker kaffe och Lina berättar om resan som resulterade i att hon blev företagare, trots allt. Och om varför hon älskar skogen. – Jag är född och uppvuxen i Gemla, en liten ort belägen mitt i de småländska skogarna mellan Växjö och Alvesta. Där bor det inte mycket fler än 1 500 personer, och alla känner alla. Men det är en fantastisk plats och ett perfekt ställe att växa upp på. Jag var involverad och engagerad i det mesta; kören, frilufsarna och fotbollen, både som spelare och som tränare. Och det fanns en by-anda och en företagsamhet som jag antagligen blev smittad av. Hon berättar om sitt första möte med företagarlivet, sommaren efter gymnasiet. – Jag skulle åka till London som au pair till hösten och hade inget sommarjobb. Så jag tänkte att jag får väl ordna ett själv. Förutom leksakstillverkaren Micki har även nobelpristagaren Pär Lagerqvist sina rötter i Gemla, och i hembygdsgården finns ett museum över den berömda poeten. Men även om det var ett besöksmål för många turister sommartid fanns inget café. Och det var ju synd, tänkte Lina och bad hembygdsföreningen om ett startkapital på 2 000 kronor. Det fick hon. Och tillstånd av rektorn att använda skolans storkök för bullbak. Sedan erbjöd hon, tillsammans med klass- och körkompisen Sara, hembygdsgårdens gäster att inte bara hembakta bullar utan även småländska sånger till kaffet. – Det gick sådär…! skrattar Lina och berättar vidare att det väl inte blev någon rusning direkt. Men eftersom hon inte riktigt lärt sig hur man ger upp så ringde den nyblivna caféinnehavaren och entertainern till Smålandsposten och berättade om två 19-åringar som tagit saken i egna händer och startat café i hembygdsgården. – Och tidningen, som antagligen hade nyhetstorka mitt i sommaren, ville skriva om oss! ler Lina. Vi hade sagt till alla vänner och släktingar att komma, och förbjudit dem att säga sina efternamn om de blev intervjuade eftersom det inte fick bli uppenbart varför de var där. Men reportaget fick genomslagskraft och resten av sommaren var det fullt upp! Vi fick till och med ta in föräldrarna för att hjälpa till med disken. Men att det var ett företag hon startat förstod hon egentligen inte förrän senare. Intresset för natur och miljö förde sedan Lina till miljövetenskapliga programmet på Linköpings universitet och det helt nya Campus Norrköping. – Jag minns att jag satt i industrilandskapet och kände hur det bubblade av allt det här nya. Och jag blev tok-kär i min nya hemstad! Och samtidigt frustrerad. Varför kände jag inte till något så vackert? Varför hade ingen talat om det för mig innan? Det här måste jag visa alla! Frustration och nyfikenhet är ord som återkommer i Linas berättelse och är vad som driver henne framåt. Det som tagit henne dit hon är idag. – Jag har alltid sjungit, och nyfikenheten fick mig att börja sjunga i både studentkören och i Bel Canto, vilket gjorde att jag lärde känna fler och kom in i både staden och näringslivet. På så sätt fick jag jobb som turistvärdinna på det som då hette Upplev Norrköping och blev liksom tvungen att lära mig allt om staden, vilket var jätteroligt. Hon berättar vidare att hon under studietiden hade flera extrajobb, men egentligen drömde om att göra en tidning. – Skrivandet har alltid funnits med mig och tidigare hade jag skrivit dagbok på Lunarstorm, vilket var en form av ”blogg light” skulle man väl kunna säga. På den tiden fanns det inga likes eller sätt att se hur många som läste, så jag lade ner den när jag flyttade. Men oväntat många hörde av sig och bad att jag skulle fortsätta skriva! Bland annat skrev hon en krönika om manliga gynekologer, och det var den hon skickade till dåvarande NollElva. De ville publicera den, men fick lov att göra det under pseudonymen Miss Piggy. – Jag ville ju inte hänga ut min egen gynekolog, skrattar Lina. Men gynekologkrönikan togs emot väl och blev starten på ett samarbete som innebar att Lina fick skriva två sidor om Norrköping till varje nummer. Ett uppdrag hon uppskattade mycket eftersom hon fick komma runt och träffa och lära känna nya människor. – Nyfikenheten! poängterar Lina. Att rätta in sig i leden och följa strömmen har aldrig varit Linas sätt. Den där Jante känner hon inte, och att förställa sig som någon annan har aldrig varit ett alternativ. – Jag säger vad jag tycker och tänker. Och håller fast vid det. Ärlighet gör en trovärdig i längden och är framför allt en grund till att man trivs med sig själv och det man gör. Just den där rättframheten ledde faktiskt till nästa jobb – att få ta över och driva en korsordstidning. – Jo, jag hade gjort en intervju med Charlotte Nilsson (numera Perelli). Men när den kom i tryck var det faktiskt inte alls snyggt. Så jag ringde upp och sa det. Att om de skulle attrahera yngre läsare borde de se över sin approach. Och så blev jag med korsordstidning - utan budget. Men jag fick det att funka. Och någonstans där sa någon till mig att ”Du är ju egentligen företagare. Varför startar du inte eget?” 21