Nöjesnytt_Kalmar 1
THERESA TRAORE DAHLBERG Konstnären och regissören
Theresa Traore Dahlberg är aktuell med sin långfilmsdebut Ouaga Girls, som följer en grupp unga kvinnor från Ouagadougou som studerar till bilmekaniker. Hon växte upp med ena foten på Öland och den andra i Burkina Faso och nyligen tog hon en master i konst på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hur var det att växa upp både på Öland och i Burkina Faso? – Jag är uppvuxen i en väldigt trygg familj. Det är jag, mina tre bröder, och min mamma och pappa som fortfarande är gifta. Mamma och pappa hade tidigt bestämt sig för att barnen skulle få båda kulturerna, så jag kände inte till något annat. Hela familjen följde alltid med när vi flyttade och vi bodde alltid på samma platser. Huset i Skogsby hyrde vi ut till folkhögskoleelever när vi inte var där. De var äldre än mig, klädde sig i svart och vi brukade se dem gå fram och tillbaka från ÖB. Jag tyckte att de var lite läskiga och de ville aldrig leka. Så de konstnärliga personerna som fanns i din uppväxt var lite ”udda”? – Ja, verkligen. Jag hade inte riktigt några tydliga förebilder när det kom till film eller konst. Min mamma är lärare och utbildad agronom och uppvuxen på en gård utanför Smedby utanför Kalmar. Min pappa är ekonom och musiker, vilket i och för sig är kreativt. Så musik har funnits omkring mig… och min pappas musik är med i Ouaga Girls. Hur träffades de? – De träffades i en hiss i Washington när de studerade där som unga och blev jättekära. Min pappa var en av två i hela landet som fick stipendium för att kunna åka dit och studera. Jag vet att du redan som liten brukade gå på filmfestivalen FESPACO som hålls vartannat år i Burkina Faso. Dels är den gratis och dels är den en av Afrikas största filmfestivaler… tror du att det har påverkat sättet du berättar historier? – Det tror jag absolut... Att gå på bio har alltid varit en stor del av kulturen i Burkina Faso, eftersom det finns väldigt många biografer där just på grund av festivalen. När vi var små såg vi tillexempel Bollywood-filmer varje söndag. Oftast var det inte någon undertext, men alla satt ändå där och grapskrattade. Sedan lånade mamma med en VHS-kamera hem ifrån Ingelstorpskolan, där hon var lärare. Det var då som vi barn fick testa på att stå bakom kameran också, även om man fick vänta på sin tur att få filma, haha. Hur gammal var du då? – Det här kanske var i lågstadiet eller mellanstadiet. Vi kollade igenom massa gamla VHS:er för ett tag sedan och då hör man mig tjata i bakgrunden hela tiden: ”Kan inte jag få filma nu, kan inte jag få filma nu?” Mamma svarar: ”Inte än, när du är 12 år.” Men i nästa sekund så är det ändå jag som skakigt håller i filmkameran. Du var i alla fall väldigt peppad redan då! – Ja, och på stillbild också. Jag har alltid haft ett behov av att dokumentera och föreviga saker. Att man fångar och tar med sig någonting. Sedan använde jag min filmkamera väldigt länge som en stillbildskamera. Jag har liksom lådor fulla med små DV-band, men ingen aning om vad det är på dem. Det finns något magiskt med att bara fånga olika ögonblick och att inte behöva binda ihop dem också. Det var först i New York som du började plugga film. Hur kommer det sig att det blev just New York? – Jag hade gått ut gymnasiet och kände att jag var tvungen att plugga någonting. Jag trodde inte att man kunde jobba med film eller foto, sådant som man tyckte var kul. Så jag började plugga ekonomi på Stockholms universitet. Och det var så hemskt! Jag brydde mig verkligen inte om att… pengar ska bli mer pengar. Det var jättesvårt att relatera när man var så ung. Jag hade aldrig bott hemifrån och fick ju lära mig att OCR-nummer ligger längst ned på en faktura. Det är nog många som känner igen sig… – Sedan jobbade jag extra på Diesel-butik samtidigt som jag pluggade. En kollega där hade tänkt flytta till NY, men något hade kommit i vägen. Det fanns i alla fall ett rum ledigt i Bushwick hos hans kompis och då tänkte jag att jag kanske kan åka dit i stället. Visste du vad du skulle göra när du åkte dit? – Nej, då hade man ju hört att det är omöjligt att få papper där för mer än tre månader. Men så kom jag dit och då var det ett stort gäng med andra tjejer som inte heller riktigt hade hittat sin plats i Stockholm och Sverige som bodde där. Vi blev som en stor familj. Sedan blev jag upptäckt som modell för Alexander McQueen ganska tidigt, men jag var ju var ju inte alls intresserad av det. Varför? – Det har funnits en slags skam med det genom hela min uppväxt. Att det är något som är ytligt. Jag hade så mycket sådana känslor förknippade med den branschen och det var jättesvårt att släppa dem. Samtidigt förstod jag att de kunde fixa papper och lite pengar så att jag kunde assistera inom film – vilket var det som jag verkligen ville göra. Det var mer ett sätt att kunna stanna i New York. Förde din modellkarriär med sig någonting gott, förutom att du kunde vara kvar i New York? – Visst blev man bjuden på fina fester och fick resa en del men själva modellgrejen gjorde mig väldigt arg. Det fanns en medvetenhet om att bli objektifierad konstant. Jag kände mig maktlös i känslan av att jag hela tiden skulle bli vald av andra. Att man går på castings och ska bli bedömd, vald eller bortvald utan att ens få säga ett ord. Jag ville kunna bestämma mer själv över mitt egna liv. Så när jag hittade en filmutbildning på Parsons ”The New School” så fanns det ingen tvekan. Hade du lyckats fixa papper då? – Nej, haha. Jag hade fortfarande mina modellpapper, men sedan lyckades jag hitta ett sätt så jag kunde ta en Bachelor, plus att man kunde få CSN. Så jag pluggade ”16mm film” och gjorde två filmer under den utbildningen. Det var med de här filmerna som jag kom in på Dramatiska Institutet, så då flyttade jag hem igen efter fem-sex år i New York. Hur var det att komma hem till Stockholm igen? – Det var ändå rätt skönt att inte behöva hustla för att betala hyran eller fixa filmutrustning. Här kunde jag vara lugn och bara fokusera på det jag ville göra. Däremot så var det jättekonstigt att komma tillbaks efter att man haft en så trygg umgängeskrets i så många år. På DI fanns massa oskrivna regler, och det tog tid för mig att komma in det. Det var även jättemånga år som jag hade komplex för modellgrejen. Jag tänkte: ”Gud, ingen här får veta att jag har varit modell. För då är jag en ”bad feminist”. Jag förstår att det måste känts olustigt… – Jag kände mig ganska obekväm, som att allt man hade gjort och allt som man var, var fel. Och som att det användes emot mig och vad jag kunde. Även när det kom till feminism, så var inte intersektionell feminism ett ord i Sverige. Det har hänt jättemycket i samtalet sedan dess, men då var det väldigt tydligt hur man skulle vara feminist och att man då utgick ifrån den vita feministers historia. 8 | nöjesnytt