Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12 GOLFHISTORISKA ÖGONBLICK Golfj
ournulistikens Grand old Man, Bernard Darwin, berattar Varje spel bjuder på scener som för alltid etsar sig in i minnet. I snabba idrotter passerar dessa ögonblick med seger eller nederlag förbi kvickare än tanken kan följa med. I golf går det historiska skeendet i långsammare takt och är mera utdraget, det är kanske just för den skull svårare att uthärda. Den tystnad, som lägrar sig över en åskådarskara när spelaren studerar en avgörande putt, är fylld av vånda. Jag kan se för mig en stor, svart fyr- kant av åskådare runt greenen som stirrar och väntar, bara en vipas skri ovanför stör den kusliga tystnaden. Några av dessa scener bär uppenbart på ett hotande öde, andra är tydligen ett värdelöst supplement till den stora shown. Och ändå är det dessa som sitter kvar i minnet när de andra för- bleknat. Det är nu 70 år sedan golfen och jag gjorde bekantskap, och jag skall försöka plocka fram ur mitt minnes förråd några golfhändelser, som för mig blivit oförglömliga. Jag skall välja sådana, i vilka amerikanska golfspelare har spelat huvudrollen. 10 Jag skall strax dyka tillbaka ner i det förflutna men utanför den krono- logiska ordningen börjar jag med en inte så gammal historia från vårt eget amatörmästeskap på St. Anne's, som vanns av den trevlige och orubbligt lugne JoeConrad från Texas. Det var i finalen, där han mötte Alan Slater från Yorkshirc, en skicklig och resolut spelare som ingen hade drömt att gå så långt. Conrad hade varit 4 upp efter 18 hål och han vann det första efter lunch. Med 5 upp var han tyd- ligen på den säkra sidan. Men då kom en sådan där spurt som hör till det mest nevkittlandc i golf, och hålen började försvinna. Conrad kom ner till 4, till 3, till 2 och efter 8:e var han bara 1 upp. Det 9:e är ett kort hål. Slater var kanske 7 meter från hålet, Conrad 3. Slater hålade ;in långa putt och ett mäktigt vrål steg mot skyn. Det sista hålet såg ut att gå samma väg som de andra. Men Conrad var inte så lätt slagen, han hålade också för halvering i 2. Ome- delbart kände en erfaren iakttagare att krisen var över. Attacken hade ebbat ut och nu skulle motattacken komma. Det gjorde den också, Conrad vann 11 :e och 13 :e och var aldrig i fara igen. Detta var ett exempel på sådana av- göranden som jag har i tankarna, och nu går jag tillbaka mer än 50 år till Walter Travis seger i vårt amatör- mästerskap pä Sandwich år 1904. Om den inte precis lade grunden till det amerikanska golfherraväldet så ski- kade den otvivelaktigt de brittiska grundvalarna. Vad jag skulle vilja kal- la "Travis-skräcken" växte med de långputtar han hålade med sin då un- derliga, centerskaftade putter, och efter hand som våra spelare dukade under, den ene efter den andre, blev vi, som från början inte hade tilltrott honom stor chans, alltmer fatalistiska. Men detta hände så gradvis att jag endast har en minnesbild av en liten allvar- lig figur med svart cigarr. Han står stilla som en staty med Schenectady- puttern i handen och ser hur bollen obevekligt rullar mot hålet. En annan bild kommer också för mig. Jag ståt- vid första teen i sällskap med den amerikanske golfentusiasten Devereux Emmet och vi väntar på att Travis skall driva ut. Emmet vänder sig till mig med ett uttryck av salig hänförelse och säger högtidligt: "Du får tro det eller inte, men den mannen är en av de stora golfspelarna." Han hade all- deles rätt, och det har jag aldrig glömt. Nu kommer jag med nio års inter- vall till en annan stor golfare, Francis Ouimet, vars markör jag var när han slog Vardon och Ray i det historiska omspelet om US Open 1913. Men innan vi talar om denna uppseende- väckande händelse i Brookline vill jag ta fram en liten bild från Garden City. Jag reste först dit för att se på amatörmästerskapet och hade den go- da turen att få se vad jag alltjämt tror är ett rekord för omspel i kvalifice- ringsrondcrna, 11 spelare gjorde upp om 10 platser. Bland dem var den be- römde Jerome Travers, ödesbestämd att vinna mästerskapet, som hade för- satt sig själv i ett farligt läge med ett olyckligt sista hål. Där fanns Robert Watson, som jag tror var president i USGA då, och Heinrich Schmidt, som hade gjort sig myckel bemärkt i vårt amatörmästerskap på St. Andrews ti- digare den sommaren och återvänt med ett minne i form av en tjock, voluminiös golfkostym med knäbyxor och iögonenfallande rutmönster. Den- na bar han trots det strålande vädret, och jag tror att flera av hans med- tävlare tyckte att detta var att ostenta- tivt driva aktningen för Skottland litet för långt. Om så var gav det ett stänk av skadeglädje åt det makabra skämt som följde. Sättet att spela ett omspel med alla elva på en gång på första hålet var
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20