Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14 skrev under segrarens kort och
läm- nade det till de officiella myndig- heterna, men jag måste ha gjort detta i halvt medvetslöst tillstånd. Nu måste vi ha något om den odödlige Bobby. En god vän till mig sade en gång att han läste allt som jag skrev om golf utom det om Bobby Jones, om honom fanns det inte något att säga och superlativer var tråkiga. Inte dess mindre måste jag ta risken, och jag tar först en episod från Öppna mästerskapet på St. Ann's 1926, desto hellre som Hagen också kommer in i bilden. Bobby spelar tillsammans med Al Watrous, de leder tävlingen och en av dem skall mänskligt att döma vinna. Bobby har haft det besvärligt, men han har kommit med en bra spurt och hämtat in Watrous försprång. De står lika med två hål kvar att spela. På 17:e ligger Watrous rakt fram på fairways, men Bobby har puttat sin boll, inte ner i någon speciell bunker, som det ofta påstås, utan ut på en stor sandfläck där platsen i dag är markerad med ett litet minnesmärke. Jag går och pratar med Bill Fownes om vad det kan vara värt att vinna The Open då han, tittande på Wat- rous boll, säger: "Han har det slaget för 100.000 $." Watrous spelar sitt slag gott nog till kanten av greenen och nu kommer Bobby's. Slaget är, skulle jag tro, 160 eller 170 yards långt. Bollen ligger bra, men att ta så mycket som en tesked sand skulle förstöra slaget. Han använder sin mashie-iron, som den kallades då, och träffar bollen så rent som en fågel hade flugit bort med den. Den kom- mer vackert in med en aning draw och lämnar honom en lätt 4. Stackars Watrous tar tre puttar, och det blev inga 100.000 $. Något senare kommer Walter Ha- gen till 18:e teen och behöver en 2 på hålet, som är 370 yards långt, för att dela med Bobby. Han slår en rak drive, går fram för att granska greenen och ber sedan med en typisk, storsla- gen gest att få flaggstången borttagen. Slaget är också itorslaget, för bollen är mycket, mycket nära att pitcha rakt i hålet. Historien har benägenhet att förbättras, och jag har nyligen läst en redogörelse av en amerikansk för- fattare, som säkerligen inte var där, om hur bollen stannade en eller två tum från hålet. I verkligheten stud- sade den ner i en bunker bakom gree- nen och Hagen, som alltid gick in för principen allt eller intet, hålade sorg- löst ut på 6. Kanske tänkte författa- ren på Frank Stranahans andra upp till sista på Hoylake 1947. Han behövde också en 2 för att dela och den bollen stannade tre eller fyra tum från hålet. Jag måste ha en bild till av Bobby, när han vann Open Championship om igen året därpå på St. Andrews med en vanvördig, nästan oanständig score på tre under fyror. Han kommer att vin- na med flera längder, det är det inget tvivel om, men en stor åskådarmassa följer honom på sista hålet. Hans andra har varit litet försiktigt och han ligger i The Valley of Sin framför greenen. Han spelar en perfekt app- roach-putt som stannar stendöd. Upp svärmar mängden till kanten av gree- nen. Bobby petar bollen i hål och i ett ögonblick finns ingen green mer att se. Ingenting annat än en böljande folkmassa, med Bobby hissad på be- undrares axlar, krampaktigt hållande sin berömda putter, Calamity Jane, sa att den inte skall skadas. Sorl av mäktiga andar Sista greenen på St. Andrews har bevittnat många sådana scener, och jag kan inte för mitt liv underlåta att nämna en av dem, en från vår enda seger i en lång rad av Walker Cnp matcher år 1938. Den stora öppna planen, som sträcker sig från klubb- huset fram till Swilcan Burn, är väl lämpad för förflyttning av arméer och där trampar och sorlar mäktiga andar denna eftermiddag. Ewing och Ray Billows driver mot hemhålet. Ewing är dormy ett, och om man bara hal- verar hålet är dagen vår. En armé följer dem och där borta i fjärran vid 14 :e greenen ser vi en annan armé plötsligt bryta leden och komma ru- sande mot bäcken. Det kan bara be- tyda en sak: Kyle har slagit Haas, och Ewing och Billows har inte längre någon betydelse, vi har vunnit. Nu har de två arméerna smält samman till en svart massa och kommer åter stormande uppför sluttningen liksom Gamla Gardet vid Waterloo. Ewing lägger sin putt död, och Billows missar sin. I utkanten av massan kommer Sam McKinlay emot mig med ut- sträckt hand, "Well, Bernhard", säger han, "tänk att vi fått leva för att se den här dagen." En liten stund senare ledde vår amerikanske amatörmästare allsången "A wee doch and doris. . . Minnesförrådet har många fler bil- der från St. Andrews och två av dem är tragiska. Där är Gene Sarazen, som slår bort sitt andra mästerskap, vilket otvivelaktigt skulle blivit hans, mot den grymma sandvallen i bunkern på kullen vid ll:e hålet. Där är stackars Leo Diegel med en putt på en yard för att dela detta samma mästerskap och som nätt och jämnt lyckades träf- fa bollen. Där är Craig Wood, som delade det med Densmore Shute, ta- gande av sig skor och strumpor på första hålet och spelande sin flytande boll från bäcken upp på greenen. Det är ett slag som den gamle envise käm- pen Mr George Glennie en gång för många år sedan hade karaktäriserat som "No gowf at a', jist monkeys tricks". Inte heller får jag glömma kampen mellan två mycket berömda damer, Miss Joyce Wethered och Miss Glenna Collet. Den historiska poängen i mat- chen kom inte från mig eller någon annan som tittade på matchen, utan från en oskyldig, icke golfspelande främling som promenerade på St. An- drews gator. Fram till honom kom en brevbärare på sin andra tur och utan inledning meddelade han med dyster min: "She's 5 doon". Det var de otro- liga nyheterna från banan. Miss Wethered var 5 ner och mycket nära mera. Jag ryser fortfarande när jag tänker på den putt som Miss Collot inte hålade för att bli 6 upp. Som varje golfspelande skolflicka vet vann Miss Wethered till slut på 35 :e gree- nen, men det var skada att inte båda hjältinnorna kunde krönas. Till sist måste jag gå från St. An- drews till Carnoustie för att fånga en glimt av Ben Hogans mästerskap för två år sedan. Inte sedan Harry Var- dons oövervinnerliga dagar med gutta bollen har en ensam spelare dominerat ett mästerskap på sådant sätt som Hogan gjorde den gången. Ingen har ögon för någon annan. En skotsk åskådarhop är helpatriotisk och så länge som Eric Brown var med i täten med två fina ronder så hoppas alla på honom, men så snart han har tappat chansen tror jag att varje man, kvinna och barn på banan önskar att Hogan skall vinna. Hans modiga korståg för att försöka vinna det enda pris som han aldrig tidigare försökt sig på, hans häpnadsväckande tillfrisknande efter bilolyckan och hans äskvärda person har vunnit många hjärtan, men bort- sett från detta är det övertygelsen att han är just litet för bra, att det skulle vara stor skam om någon annan skulle våga vinna. Det sista hålet på Carnoustie är över en kvarts engelsk mil långt och mängden hålls åt sidorna av rep så att hela mittpartiet är tomt, där finns bara Hogan och hans medtävlare, deras caddies och markörer. Bäcken Bary slingrar sig genom hålet som en alle- städes närvarande orm. Hogan har kla- rat dess första slinga med sitt utslag och nu spärrar Bary direkt vägen för det andra. Hogan är så inställd på seger att ingen drömmer om att han skall göra något misstag. Här kommer bollen, avsiktligt spelad till höger om hålet, för ont of bounds lurar till vänster. Den första putten är litet kort, men har många slag till godo, den andra är i, och ett skri av genuin glädje höjs från mängden. Rätte man- nen har vunnit. (Ur Sports Illustrated) Den bästa definitionen på en dålig caddie är denna: "Det är sonen till en stackars änka, som lämnats ensam med en son, som är idiot." 12
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20