PORTRÄTT: MARTHA EHLIN augusti 2009 lyssnarnas so
mmarvärd för hennes historia är väl värd att berätta. MARTHA MINNS EXAKT ögonblicket då det vände. Så länge hade det handlat om att leva eller dö. Om att ta en dag i sänder. Först den långa väntan på nya organ som aldrig ville komma. Väntan på att någon annan skulle dö så Martha fick leva. /// EN DONATOR KAN RÄDDA 8 LIV NAMN: Martha Ehlin ÅLDER: 36 år. BOR: Göteborg. GÖR: Är en av grundarna till Mod, Mer organdonation. Martha, som är utbildad svensk- och idrottslärare, jobbar i dag heltid med organisationen Mod. MEST RÄDD FÖR: Att inte hinna med allt på min bucket list. GÖR OM TIO ÅR: Jag ser tillbaka på tiden och ler. VARFÖR SKA JAG DONERA MINA ORGAN: För att det räddar liv. En donator kan rädda upp till åtta människors liv. Sedan komplikationerna efter organtransplantationen som var så oändligt många, smärtsamma, och livshotande. I fyra månader låg hon på intensiven, kopplad till maskiner och sladdar. Ibland vaken, ibland inte, ibland någonstans mitt emellan. Och ständigt törstig. Flera gånger tänkte Martha att hon hade dött och hamnat i helvetet. En gång stoppade hon ut handen genom ett fönster, hon kände regnet mot fingrarna. Där utanför fortsatte livet som vanligt. Så när hennes pappa lutade sig över Martha där på intensiven på Sahlgrenska och frågade vad hon ville göra denna dag svarade hon att hon ville ut och lägga sig i gräset. Men det var ingen lätt sak ska ni veta, det skulle krävas tillstånd från läkarna, tillgänglig personal och planering. Martha hade tur. För på hennes avdelning jobbade Gunnar, underskötaren som alltid gjorde det där lilla extra för sina patienter. Gunnar lyckades med logistiken och plötsligt var Martha ute. Under lönnträdet, med några grässtrån i handen och viljan att leva. hösten 2013 JAG VET INTE HUR en människa som varit så nära att dö i cancer och som sedan fått fem nya organ transplanterade och varit nära att dö igen ska se ut. Jag hade nog inte föreställt mig att hon ska se ut som Martha Ehlin, 36 år, i alla fall. – Men du ser ju så frisk och hälsosam ut, kläcker jag ur mig. Martha ler, kanske skakar hon lite på huvudet. Sedan säger hon att ungdomar som är så härligt spontana ofta utbrister ”Shit, hon ser ju frisk ut” när de träffar henne. Helt klart är att utsidan inte avslöjar vad Martha har gått igenom. Förutom ärren på magen. Men på insidan, och då menar jag inte hennes nya organ, har allt förändrats. Konstigt vore det annars när Martha har konfronterat döden och överlevt. – Jag lever i nuet och tänker inte direkt på pensionssparandet. Visst, jag har dåliga dagar också men motgångarna blir sällan dundertunga. Om ni har varit trogna lyssnare av P1 Sommar i år kanske ni har hört Martha. Hon är ingen kändis som de andra sommarpratarna. Hon blev framröstad till 38 KOLLEGA 8-13 När hon satt där ensam i studion och delade med sig av sitt allra mest personliga, började hon plötsligt gråta. – Jag blev väldigt berörd av mina egna ord, vilket förvånade mig. Men det var som att se filmen i huvudet från början till slut. På ett sätt var det ett avslut, this is my story. Samtidigt öppnades nya dörrar. Martha berörde lyssnarna starkt, sommarpratet delades flitigt i sociala medier och antalet anmälningar till Socialstyrelsens donationsregister skenade. Martha var inte beredd på responsen. Men hon är överlycklig för den. För det här är vad Martha jobbar med dagligen. Att vi ska bli fler som tar ställning så att de som väntar på ett nytt organ inte behöver vänta lika länge som Martha gjorde. En person gjorde just det, valde vid något tillfälle att bli donator. Den personen räddade Marthas liv. våren 2008 MARTHA HADE KÄNT SIG ovanligt trött i flera månader men tänkte att hon jobbat för hårt och tränat för mycket. Hon gick till vårdcentralen för att ta några prover men alla hennes värden var bra, till och med på topp. Men så började det hugga i magen, rejält, och Martha tänkte att det här inte kan vara normalt. Hon kände sin kropp och den betedde sig inte alls som den skulle. Hon fick en tid för röntgen. ”Vi ser blåsor på din lever men det är nog ingen fara även om det ser ovanligt ut. Det är i alla fall inte cancer”, var beskedet hon fick. Det var då Martha började leta efter en diagnos på internet. Martha skickades till leverteamet på Sahlgrenska som utredde henne i nästan en månad. Hon var aldrig speciellt orolig. En dag ringde läkaren. – Martha, jag vill att du kommer hit och tar med dig din familj. – Du har cancer, sa doktorn. I bukspottskörteln med spridning av metastaser i levern. Jaha, tänkte Martha, jag hade rätt, något var inte bra. Insikten följdes av en viss lättnad. Sedan tänkte hon att det måste vara en ärta doktorn pratar om. En cancerärta som måste bort. Hon kommer att kräkas och tappa håret men sen blir allt bra. Dö hade Martha inga planer på. – Jag blev taggad, nu ska jag fixa det här tänkte jag. Men aldrig att jag tänkte dö. Samtidigt kände jag mig