Den förra detta läraren i idrott och svenska jobb
ar nu heltid på organisationen Mod, Mer organdonation. rutten inombords, jag ville att cancern skulle bort. Fort. Jag välkomnade nästan min första cellgiftskur, säger Martha. I början förstod Martha aldrig allvaret, att cancern var obotlig. Det var först när läkaren sa att hon hade två val. Antingen stå på cellgifter livet ut, så länge det nu varade, eller transplantera fem nya organ. Lever, bukspottskörtel, magsäck, tolvfingertarm och tunntarm. Valet var enkelt. Martha resonerade praktiskt, skulle hon lösa problemet cancer för gott var det transplantation som gällde. Ta bort det sjuka, sätt in det friska. – Om jag bara visste vad som väntade. Jag visste ingenting om organdonationer och det var nog bra. För om jag vetat att det också råder brist på organ och att flera månader på intensiven väntade mig, säger Martha och ser plågad ut. DET BLEV EN OLIDLIG VÄNTAN på nya organ, en absurd situation som inte går att beskriva menar Martha. Cancern blev starkare, Martha svagare. Cellgifterna fick ges i allt tuffare doser så att cancern inte skulle spridas. För då hjälpte inte en organtransplantation. – Det var som om jag gasade och cancern bromsade, det var en fight varje dag och cancern låg alltid ett steg före. Varje dag väntade Martha på att telefonen skulle ringa. Att en röst skulle säga att hennes organ hade kommit. Varje morgon vaknade hon hoppfull, tänkte i dag händer det. Men varje kväll släcktes hoppet. Det var psykisk tortyr som gjorde livsgnistan svagare och tankarna mörka. Varför finns jag? När skrattade jag sist? Och till slut, jag kommer att dö. Samtidigt visste Martha att om hennes liv skulle räddas behövde en annan människa dö. När hon läste om en olycka med dödlig utgång tänkte hon att det kanske är nu det sker. – Jag avskydde att tänka så. Men jag var tvungen att hantera vetskapen om att någon behövde dö så /// SÅ DONERAR DU DINA ORGAN I dag finns flera olika sätt att säga ja till organdonation, och alla sätt är likvärdiga: l Prata med dina anhöriga. l Ladda hem ditt digitala donationskort. l Skriv under ett traditionellt donationskort. l Registrera dig hos Socialstyrelsens donationsregister. l Dela på Facebook att du är organdonator. l Vill du veta mer om organdonation eller om hur du tar ställning? Läs mer på www.merorgandonation.se jag fick leva. Hur kan man någonsin inte ha dåligt samvete för det? våren 2009 MÅNADERNA GICK, julen passerade. Nytt år, nya möjligheter. För alla utom Martha som började ge upp. Det blev vår. Martha åkte till sjukhuset för att få cellgifter. Med droppnålen i armen gick hon ner till sjukhusapoteket för att hämta ut mediciner. Då ringde mobilen. – Vi har matchande organ, säger rösten i mobilen. – Skojar du, ropade Martha och log för första gån gen på väldigt länge. Nio månaders väntan var över. Operationen tog 17 timmar. Cancern hade inte spridit sig och organen passade. Då började nästa helvete. Med avstötningar, infektioner och nya operationer. Martha svävade mellan liv och död, gick ner 20 kilo och blev till skinn och ben. Hon frös ständigt och var törstig. Hon beskriver det som att kroppen drogs genom en sil. Martha minns inte mycket. Inte mer än att hon kände sig förlorad. Till den där dagen när hon fick komma ut och känna gräset mot handen. Då hon bestämde sig för att hon vill och ska leva. Två veckor senare lämnade Martha intensiven. hösten 2012 MYCKET HAR HÄNT sedan den där augustidagen för fyra år sedan. Martha fick ligga kvar på sjukhuset ytterligare några månader. Sakta, sakta återvände orken, musklerna och håret. Ett år senare åkte hon vattenskidor för första gången. Då förstod Martha att hon nu kan göra allt det där hon gjorde innan cancern slog till. När hon låg på sjukhuset fick hon höra talas om World transplant games. 2011 skulle spelen äga rum på hemmaplan, i Göteborg. Martha bestämde sig för att ställa upp i fem grenar, en för varje organ. På läktaren fanns familjen, vänner och vårdpersonal, alla 8-13 KOLLEGA 41