Örebro Läns Tidning 1
örebro läns tidning | Resor ningen och som även a
rrangerar konserter. Vi dricker således upp och går ut i snålblåsten igen. Glasgow är kuperat på sina håll. Om man tänker bort solen, den goda stämningen och kisar lite med ögonen är det inte helt olikt San Francisco. Vägen till The Hug and Pint går via branta backar och ödsliga viadukter med uppenbar rån-aura. Staden strax utanför centrum känns förvånansvärt öde, klockan har inte slagit tio och det är mörkt i nästan alla fönster vi passerar. Många hus känns övergivna. “Var bor folk?” säger jag rakt ut flera gånger utan att få svar. Vi har precis missat konserten och folk myllrar upp från en källartrappa som skulle få svenskt brandskydd att stänga av ett halvt kvarter. I baren står en tjej som inte ser ut att vara en dag äldre än 15 och serverar gäster i mån av ork och tid. Dagens drink visar sig vara margarita som serveras i ölglas. Två killar med obegriplig dialekt, flanellskjorta och rosiga kinder kommer fram till oss för att småprata. Medan vi diskuterar huruvida det är roligare att bo i Dundee än Glasgow (mitt sällskap säger artigt att han hört att det är väldigt vackert i Dundee) häller den ena okommenterat över den andras margarita i sin öl och sveper. “I have spent 20 years of my life there and I talk from experience when I say that it sucks” säger han. Diskussionen om Dundee är därmed avslutad. Tiden går långsamt i ett par minuter. Mitt sällskap beställer en kopp te vilket inte gör att det går snabbare. Tjejen i baren har klivit av sitt skift och kommer ut för att hämta sin jacka som ligger på golvet i ett hörn bakom ett bord med halvdruckna glas. Hon lyfter ett av dem. “Is this yours?” frågor hon och utan att invänta svaret tar hon en djup klunk, knäpper sin duffel och försvinner ut i mörkret. Jag har svårt att somna den kvällen. Ligger i fosterställning och lyssnar på de oförutsägbara tjuten som kommer från en efterfest på ovanvåningen och har placerat handdukar som skyddsvall mot väggen så att mitt huvud inte ska nudda den. Vid 04 sprider sig en doft av gräs i vårt rum och jag hoppas att det innebär att de festande fotbollskillarna en våning upp äntligen försöker varva ner. Jag stoppar in öronpropparna på ett sätt som jag vet kommer få mitt huvud att värka i timmar imorgon bitti. När jag vaknar lägger jag fem minuter på att googla Glasgows bästa men också närmsta frukostställe. Det ska visa sig vara mer av det senare. Nedsänkt i källarvåningen på ett övergivet bostadshus, dörr i dörr med en sorgsen jazzklubb, ligger Singl-end Garnethill. Det är söndag och peak brunchtid vilket 18 innebär att stället är fullsatt. Jag beställer en americano, en skiva bröd med avokado och pocherat ägg och ringer min kille på Facetime för sällskap. Fem minuter senare landar en skiva bröd och en äggkopp med brunt innehåll framför mig. Avokadon både ser ut och smakar som den trampats för fot i ett kommunalt omklädningsrum. Vid det här laget blir jag inte ens besviken, det känns mest genant att jag hade hipster-förhoppningar. Lite som när man är olyckligt kär och låter någon behandla en ovärdigt för att man hellre blir ovärdigt behandlad än inte behandlad alls. Jag skrapar bort avokadon från brödskivan och lägger tillbaka det i äggkoppen som jag sedan skymmer med hjälp av baksidan på menyn innan jag betalar för mig och går ut igen. Jag har sju timmar att döda innan jag ska befinna mig på konsertlokalen SGW3 för soundcheck. Tänker att något måste vara nice med den här staden, jag måste bara hitta det. Jag slår in “city center” på kartor men förstår ingenting av det jag ser. Jag slår in “H&M”. Jag är i ett desperat behov av att se människor och att de existerar i en annan skepnad än fulla hologram av sig själva, en torr golvyta och ett element som är där mer än till syns. Glasgow har fram tills nu känts som en manlig depression, en våt yllefilt, ett Truman show inramat av inälvspudding och teckningar i blyerts och jag vet inte om jag orkar mer. Den här stan gör något närmast existentiellt med mig, jag känner mig hotad av universum när jag är i den. Närmaste H&M visar sig ligga tio minuter bort och jag rör mig snabbt för att hålla värmen. För varje krön jag passerar måste jag för rättvisans skull säga att det ser mer lovande ut. När jag når det högsta krönet på St Vincent Street ser jag ett pärlband av restauranger i horisonten och människor som både står upp och ler samtidigt. Det är som att det jämntjocka blyertsmoln staden befinner sig i, inte försvinner helt, men iallafall får mer nyanser. Jag passerar museet för modern konst och noterar att jag för första gången tar en bild för att jag vill och inte enbart som bevisföring att det här faktiskt har hänt. Jag passerar ginbarer och julpyntade pubar med riktiga levande ljus. Jag ser till och med silhuetten av en katedral i fjärran. På torget George Square står glada turister och fotograferar statyerna av mer eller mindre okända skotska män samtidigt som en gnolande polis delegerar människor över gatan. Det är svårt att veta om det är fint på riktigt eller om det är i kontrasten till allt det andra jag sett och känt det senaste dygnet, men det är en slags upprättelse. Mitt hår har krullat sig av diset från molnet och när jag torkar mig i ansiktet med handryggen märker jag att mina kinder är våta. Om det beror på vädret eller insikten att jag om 12 timmar kommer sitta på ett tåg härifrån låter jag vara osagt.