Årsskrift 2003 1
Årsskrift 2003 Sida 2
Årsskrift 2003 Sida 3
Årsskrift 2003 Sida 4
Årsskrift 2003 Sida 5
Årsskrift 2003 Sida 6
Årsskrift 2003 Sida 7
Årsskrift 2003 Sida 8
Årsskrift 2003 Sida 9
Årsskrift 2003 Sida 10
Årsskrift 2003 Sida 11
Årsskrift 2003 Sida 12
Årsskrift 2003 Sida 13
Årsskrift 2003 Sida 14
Årsskrift 2003 Sida 15
Årsskrift 2003 Sida 16
Årsskrift 2003 Sida 17
Årsskrift 2003 Sida 18
Årsskrift 2003 Sida 19
Årsskrift 2003 Sida 20
Årsskrift 2003 Sida 21 Berömt är det tillfälle då
en spelare lagt sig i ett vidrigt djupt potthål, det sägs cirka trettiofem meter från en dubbelgreen på Old Course, ett sådant där trångt hål där det endast fick rum en ilsken spelare och hans 'niblick'. Han räcktes en järnfemma (!), ombads att sikta på ett litet moln högt där ovan och slå till allt vad han orkade. Förbannad men klok gjorde bemälde spelare som han tillsagts, fick tag i bollen, som stack rakt upp i skyn och ramlade ner några meter från pinnen. Så har jag ock en gång prövat, men utan att komma ut ur eländet. ed ett nytt sekel, 1900-talet, kom en något förfinac;i upplaga av caddie, fostrad i golflore från de stora golfboomerna. Fortfarande butter och auktoritär, men nu var han friställd eller krigsveteran, fortfarande alltså en outcast. Nu kunde caddies tjäna så mycket att de kunde bidra till försörjning aven familj. En gripande företrädare för caddien, från sekelskiftet till andra världskriget, var den lågmälde Little Mae, Joseph McCormick (född ca 1890), som visserligen sällan gick hungrig, men som frös och bar tills en gravartritis tvingade honom av banorna en bit in på 1960talet. Hans hemmabana var Worsley i Lancashire, men han var ofta ute på turneringar, klädd i väderbiten paletå eller gandhiskynke och plattstukad hatt, inte sällan med ett par strumpor och någon skjorta i vaxat brunt papper under ena armen - och en ofta slocknad Wodebine i mungipan. I de anteckningar av Little Mac som jag läst skriver han: 'Dad had gone to war and Mum had five of us to keep'. Han och hans bror klarade inte bara av att försörja familjen, de hjälpte sina syskon till studier och god yrkesutbildning. Little Mac var avgjort en skicklig yrkesman, men hans stora sorg under 21 sitt yrkesliv var att han aldrig kom att bära för en champion; närmare än en runner up kom han inte. Endast en gång kommenterar han en 'skitstövel'. Han bar då åt Al Espinosa och gav honom på ett korthål en järntrea. Bollen gick rakt och långt och båda trodde att den gått över greenen. "Det där var allt för mycket klubba, boy," sa Espinosa. Mer oborstad kunde inte en amerikan vara på den tiden. Bollen låg i koppen, men Little Mac fick inte sin whisky, som traditionen krävde. Det förlät han förklarligt nog aldrig. et är säkert vilseledande att säga att den 'riktige' caddien endast fanns i England och i Nordame- rika. Klart att golfare i det brittiska imperiet hade bärare eller dragare. Men, caddies som Little Mac var mycket sällsynta. I Asien bar kvinnor, i Afrika bar 'boyar'; i Sydeuropa pojkar. Den klassiske caddien var ett anglo- saxiskt fenomen. Men visst har vi haft caddies i Sverige. Om dessa i ett kommande kåseri! Arbetsnamn: 'Blott Sverige svenska kaddies har'. FOTNOT: Kavitet = hålighet. Corderoy = manchestersammet. Woodbine = folklig engelskt cigarettmärke.
Årsskrift 2003 Sida 22
Årsskrift 2003 Sida 23
Årsskrift 2003 Sida 24
Årsskrift 2003 Sida 25
Årsskrift 2003 Sida 26
Årsskrift 2003 Sida 27
Årsskrift 2003 Sida 28
Årsskrift 2003 Sida 29
Årsskrift 2003 Sida 30
Årsskrift 2003 Sida 31
Årsskrift 2003 Sida 32
Årsskrift 2003 Sida 33
Årsskrift 2003 Sida 34
Årsskrift 2003 Sida 35
Årsskrift 2003 Sida 36
Årsskrift 2003 Sida 37
Årsskrift 2003 Sida 38
Årsskrift 2003 Sida 39
Årsskrift 2003 Sida 51
Årsskrift 2003 Sida 52