Omtanke 1
INTERVJUN ga känslor och tankar som jag gick runt
i mitt huvud. Och det var tufft många gånger den första tiden, att inte ta upp telefonen och ringa någon av männen, när ångesten nästan var ohanterbar. Våren 2010 träffade Mathilda sin nuvarande man, ett oväntat möte men det bästa som kunde hända. Länge var det intima jobbigt, bara kramar kunde väcka ångest, men hennes man var förstående och tålmodig och pressade aldrig henne. Men det dröjde några år, efter att de fått barn, som Mathilda började berätta, även då bara om det som hände på Malta. – Det var jobbigt att berätta. Och då Boken är utgiven på Lind & Co förlag. tänkte att jag inte behövde berätta det andra, det skulle jag inte klara av. Det väcktes många känslor under föralkohol eller lugnande tabletter. För att hon skulle slappna av. Men jag var redan avtrubbad. Samtidigt som livet rann ifrån mig så kämpade jag för att överleva. Hon började själv ta kontakt med de män som var mest hårdhänta, och bad om att träffas. Det var lättare att vara med de elaka. Då förstod hon inte att det var den konkreta fysiska smärtan hon behövde, för att dämpa ångesten. – Det är samma mekanismer som hos dem som skär sig. Min kropp och mitt psyke gick in ett slags beroende av att få känna att det gjorde ont. Det var också ett straff mot mig själv, och min ständiga ångest kring min kropp, som inte var min längre. På somrarna slapp hon ifrån, då det var semestertider, så det fanns veckor då hon inte träffade några män. ”Simon” försvann ibland i veckor utan att höra av sig, då fick Mathilda en paus från honom också korta perioder. Gymnasietiden var en kamp. Hon fick reducera en del ämnen för att klara av att ta examen. Hela tiden träffade hon männen och försökte hantera sin anorexia. Men de fina vännerna gjorde att hon tog sig igenom skolan. – Jag hade tre vänner som var viktiga för mig och som stöttade mig genom de tre åren. Under en sjukskrivning fick hon erbjudande om att praktisera på en fotostudio. 14 | www.ssil.se Mathilda älskade att fotografera och hade fått en kamera av sin pappa. – Jag trivdes väldigt bra och var där många timmar varje dag. Det kändes viktigt och kul att ha något att se fram emot, som jag verkligen tyckte om. Den här arbetsplatsen kom att betyda väldigt mycket under mitt tillfrisknande senare. Kvinnorna som jobbade där var stöttande och jag fick liksom ingå i en normal vardag. MATHILDAS SISTA MÖTE var på ett hotell. Hon skulle träffa en man, men det visade sig att de var fem stycken. Mathilda hade dödsångest och hade ingen förmåga att tänka sig bort, utan hon kände allt som de gjorde med henne. Efteråt stapplade hon hem och låste in sig i sin lägenhet i flera dagar. – Jag visste att jag skulle dö om jag inte tog mig ur det här. Antingen skulle någon ta livet av mig eller att jag själv inte skulle orka vara kvar. Det var sista gången jag träffade en man på det här sättet. Att lämna ”Simon” och de andra männen var som att lämna en våldsam relation, och Mathilda minns att hon hade dubbla känslor och att hennes självkänsla vacklade. – Vem var jag utan honom, tänkte jag. Jag hatade honom för att han gjort mig så illa, men samtidigt hade jag känt mig väldigt trygg med honom emellanåt. Han hade ju format mig under en lång period, ja under halva mitt liv. Det var jättekonstilossningen och när hon blev mamma. Hon blev rädd för att hon inte skulle klara av att ta hand om ett litet barn. – När han blev lite större undrade jag hur jag skulle kunna skydda mitt barn. Hos en sjukgymnast, Mathilda gått hos under många år och kände förtroende för, kraschade hon. Hon hade halkat tillbaka i ätstörningar och minnena trängde sig våldsamt på. – Jag berättade vad som hänt på Malta, men inget annat. Jag tänkte att jag börjar där. Hon peppade mig att söka mig till organisationen Storasyster i Stockholm. Därigenom fick jag börja i traumaterapi och jag fick också diagnosen PTSD. Hon skrev även in sig igen på ätstörningsenheten där hon fick en bra psykolog. – Jag berättade om Malta först och något år senare berättade jag resten. När vi gjorde en tidslinje var det som att få en käftsmäll. Jag insåg, kanske för första gången, vad det verkligen var som jag hade utsatts för och att det kallades grooming. Jag började söka på nätet och började förstå mer och mer vad jag varit med om. 2019 ENGAGERADE SIG Mathilda i föreningen Inte din hora och läste om andra kvinnor som varit med om liknande saker. – Det var en ögonöppnare för mig att inse att det fanns andra, många andra, utsatta. Det var skönt att se att det fanns