GLAS 1
Bruno Taut tillägnade Paul Scheerbart detta formg
ivna glashus vid Deutscher Werkbunds utställning Industrielle Formgebung i Köln 1914. ”… som optiska fenomen, ljuseffekter och speglingar, som vore arkitekturen i grunden inte materiell, utan en inre mental upplevelse i ständig förändring beroende på ljus, väderlek och betraktarens läge …” Perpetuum mobile av Paul Scheerbart. Wallenstein upplever både prosaisk nykterhet och berusande fantasi i manifestet. Kanske ett resultat av tillblivelsen strax efter förra sekelskiftet då den moderna arkitekturens fortsatta riktning ännu inte bestämts, vilket skulle komma att ske med start under 1920-talet då den teknologiska utvecklingen kom att bli avgörande. ”Glaset har därefter i arkitekturens vidare utveckling tillskrivits de mest skiftande egenskaper, från att vara bärare av teknologisk optimism och ett löfte om det transparenta samhället till att innesluta oss i det sen- eller postmodernas fångenskap, i en värld av reflekterande ytor som i det oändliga mångfaldigar sina speglingar. Glasarkitektur kan inte reduceras till någon av dessa läsningar, men innehåller likväl möjligheten till dem alla; i denna bemärkelse tillhör texten ett ögonblick då inget var bestämt.” rat året före hans död. Sven-Olov Wallenstein tecknar i bokens efterord ett fördjupat porträtt av författaren och hans intensiva liv som författare, kulturpersonlighet, uppfinnare och idéskapare inom arkitektur: Det är således slående hur manifestet utifrån såväl byggnadsteknik som estetik förutspår framtidens möjliga användning av glas i arkitekturen; dubbelskalsfasader, glas som beklädnadsmaterial, glasmöbler, glas som bärande byggmaterial, glas för trygghet och brandsäkerhet etc. Tilläggas bör att Paul Scheerbart i sin tid mest var känd som författare till vad vi idag kallar science fiction-romaner. Hans postuma berömmelse vilar dock i huvudsak på det visionära manifestet Glasarkitektur, publice”Från att försöka konstruera maskiner som skulle lösa perpetuum mobile-problemet, där han föreställde sig en rörelse som tar oss mot det oändliga, inte som förflyttning från en punkt till en annan, utan som ett fördjupande och expansion av det rum i vilket vi redan är, samtidigt som detta bara kan gestaltas i form av konkreta tekniska lösningar”, till hans detaljbefriade beskrivning av framtidens byggnader: ”… vilka snarare uppfattas som optiska fenomen, ljuseffekter och speglingar, som vore arkitekturen i grunden inte materiell, utan en inre mental upplevelse i ständig förändring beroende på ljus, väderlek och betraktarens läge – där den ideala positionen är den sista, det kontemplativa betraktandet, subjektet insvept i en atmosfär av sensuellt välbehag frambringat av glasets luminositet”. I boken åtföljs texten av Bruno Tauts ”Glaskedjebrev”, där Scheerbarts glasidéer förenas med en utopisk arkitektur, och Walter Benjamins Scheerbartinfluerade kortessä ”Erfarenhet och fattigdom”. Glasets oändliga möjligheter. / Mikael Ödesjö / GLAS 3.2020 / re-flex / 17